onsdag 8 september 2010

Reclaiming my city.....

På min högra arm sitter ett orange plastband med nummer 382. Det är entrebandet till Stockholm Pride. Trots att Pride tog slut för snart 6 veckor sedan, så har jag inte klippt av bandet ännu. Kanske för att jag inte är färdig med den veckan ännu. Någon har kanske märkt att jag inte skrivit eller sagt ett pip om Pride, och det kan nog ha med det att göra också.

Prideveckan var ganska stressig och påfrestande i sig, men också kul förstås. Roliga möten med människor, inte minst. Men när allt var över, på söndagen, var jag aningens urlakad, och jag kan nästan svära på att det stod TILT i bägge ögonen. Eller så var det bara mina bråkiga linser. Hursomhelst, jag hade lite att smälta och fundera över, och åkte ut på Djurgården för att ta en lång, skön skogspromenad. Lång blev den, skön kan vi diskutera. Det som hände tänker jag nog bara berätta i form av världens uslaste haiku:


Man dyker upp ur buskarna. 
Man vill saker med mig. 
Jag vill inte med honom. 
Man får ont. 
Jag mår skräp. 


Det gick ju bra. -Ish.... Men det dumma är att..  trots att jag ju var medveten om att sånt kunde hända, att det mycket väl skulle komma att hända, och att det har hänt förut. Jag var ju beredd på det, trodde jag. Men jag var bara inte beredd på att det skulle kunna hända just nu, redan nu. Det var liksom för tidigt. Är jag fånig nu, eller?

Svara inte på det där sista, förresten...  


Så. Nu pyser jag ut på Djurgården. Jag går tillbaka dit nu.

Det här är MIN stad, jag äger den. Min fot har förmodligen befunnit sig på nästan varenda gatsten i den vid något tillfälle. Och jag tänker inte låta en (censur) liten (censur) (censur) ta den ifrån mig. Aldrig i livet.



torsdag 19 augusti 2010

Sverige(demokraterna)s hopp....

Och här är en sverigedemokrat jag skulle vilja se mer av i samhällsdebatten!..

Ett par till av hans kaliber - och så kanske en modern John Bouvin också, tack - så lär vi inte behöva bekymra oss för dem i några val på ganska länge...





måndag 9 augusti 2010

The Chariot of Fire...

Och när vi ändå pratar om vackra och roliga gamla saker.. 




Saknar härolden!


intressant?

Torun Bülow-Hübe - one of a kind...

Råkade få se det här klippet på TV häromkvällen. Jag har älskat den kvinnan i åratal, och jag vill förmodligen ha det allra mesta hon någonsin gjorde. En pionjär i sin bransch, en extremt talangfull dam, hopplöst vacker, och en stilikon av en sort som jag inte är säker på görs längre..

Och allra först på shoppinglistan står den här klockan - förstår ni vad jag menar? Helst i versionen med briljanter runt om då såklart.. 



VILL HA! Tomten, please... 





Tips från coachen - det verkliga mästerverket till halssmycke kommer allra sist i inslaget.. 



intressant...

torsdag 29 juli 2010

En lektion i medmänsklighet för ärkebiskopen...

Öppet brev till Anders Wejryd, om moral och omoral, övergrepp och skamgrepp... 


Hej Anders!

Vi har aldrig träffats, men eftersom du uttryckligen vill kastrera mig, så känner jag att jag kanske har viss rätt att skriva till dig och lägga mig i saken?

För dig och andra som inte riktigt är medvetna om vad saken gäller, ska jag ge en snabbresume. Det handlar om "lagen om ändrad könstillhörighet", helt enkelt den lag som reglerar könsbyten, om och hur den, som av någon anledning inte känner sig hemma i sitt födslokön, ska kunna ändra det till något som passar personen bättre. Den nu gällande lagen om ändrad könstillhörighet är från 1972, har sin grund i 60-talet och är ordentligt omodern. För 3 år sedan inbjöds ett antal remissinstanser att yttra sig om en ny statlig utredning, betänkandet om ändrad könstillhörighet, (SOU 2007:16).

Och om man läser vad som faktiskt står, är Svenska Kyrkans remissvar djupt omoraliskt, och fullkomligt vidrigt.

Bland annat, tillstyrker man en skärpning av nuvarande lag - att den som vill byta kön, för att få rätt till sitt nya kön rent juridiskt, inte bara måste vara steril som nu, utan kastrerad. Dvs få könskörtlarna - testiklarna respektive äggstockarna - avlägsnade med ett kirurgiskt ingrepp. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man behöver eller inte.

Det finns ett ord för detta, Anders. Tvångssterilisering. Eller om man så vill, tvångskastrering. Just det - Ärkebiskopen och Svenska Kyrkan, den svenska folkkyrkan, har uttryckligen ställt sig bakom att en grupp fullt friska människor ska tvångssteriliseras. Inte 1937, utan 2007. I strid med FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, hela kyrkans värdegrund, kristen etik, grundläggande medmänsklighet och alldeles vanligt folkvett!

Hur många av Svenska Kyrkans medlemmar visste om detta? Inte så många, anar jag.

Det blev ju så bra i höstas, när kyrkomötet valde att inte diskriminera kärleken, och gav alla rätten att gifta sig i kyrkan. Där visade sig Svenska Kyrkan från sin allra bästa sida, och följde i den tradition man ändå så länge haft av att ställa sig på de svagastes sida. Kan du då förstå hur oerhört märkligt det blir, när du förespråkar att jag och många andra skall.. inte bör utan skall..  hoppa upp på operationsbordet och låta oss kastreras?

Och varför? För att få möjligheten att genomgå ett juridiskt könsbyte. Dvs att ändra några småsaker i ett folkbokföringsregister. Att få ändra ordet man till kvinna eller tvärtom, och ändra den särskiljande siffran i personnumret. Det är vad ett juridiskt könsbyte i praktiken är. Formaliteter på ett papper, på en datorskärm, i ett register. Och för detta måste man för evigt berövas möjligheten att få barn, en av livets stora gåvor? Hur rimligt är det?

Och nej, personen får heller inte spara undan och frysa ner spermier eller ägg för att eventuellt bli förälder vid en senare tidpunkt, vilket är fullt tillåtet i många andra länder.

Varför? Varför denna paniska skräck för att just denna lilla grupp människor skulle kunna få barn precis som alla andra? Varför är den tanken så motbjudande att man ser som nödvändigt att täppa till varje litet hål i lagstiftningen? Att man är beredd att neka livsuppehållande sjukvård till den som ändå vägrar ge bort sin reproduktionsförmåga? Jag är hemskt nyfiken på vilka tankar som egentligen går i huvudet på den som anser att detta är OK? Vilken människosyn, och inte minst vilka rädslor och kunskapsluckor den personen har. Jag tror att mycket ligger just där. Det brukar göra det, rädsla och okunskap tillsammans har orsakat en väldigt stor del av världens samlade elände..

Men Anders..  Har du ens träffat en transperson innan du tar ett sådant här beslut? Har du ens satt dig det allra minsta in i frågeställningen, innan du skriver under ett dokument som.. jag måste upprepa det... ger bifall till tvångskastreringar?


Jag ska säga en sak till ditt försvar - jag råkar veta att remissvaret inte härstammar från "bruna huset" i Uppsala. Jag vet att Svenska Kyrkan inte är pappa eller mamma till det (om du ursäktar den ofrivilliga vitsen...) Exakt hur jag vet det behöver vi inte ta här, men SvK, Katolska Kyrkan, och Sveriges Kristna Råd lämnade nästan helt identiska remissvar. Och föräldraansvaret ligger hos en av de andra organisationerna. Men du är ändå inte ursäktad - du måste väl ändå läsa det du skriver under?

Som tur är, fastnade den hemska utredningen från 2007 i ett skåp nånstans på Socialdepartementet, och kom aldrig längre. Den 30/6 i år släppte Socialstyrelsen en helt ny utredning, som kommer att gå ut på remiss mycket snart, och förhoppningsvis leda till en ny lag inom ett år. Där man har tagit en helt annan syn på saken, och bland mycket annat genast vill avskaffa de kraven vi pratat om här. Någonting säger mig att även du kommer att få ett ex av den. Då förväntar jag mig att Svenska Kyrkan återigen ställer sig på de minsta och svagastes sida i samhället, och tar även transpersoner på allvar.



Anders - vad jag begär av dig, som människa och ärkebiskop, är detta:

-Att du tar avstånd från det olyckliga du redan skrivit, och inser att det inte finns några som helst ursäkter för att ta ifrån fullt friska människor deras förmåga att bli föräldrar. Såhär behandlar man bara inte människor..

-Att du, när det nya förslaget nu kommer på remiss, tillsätter en alldeles egen utredning, där man tittar på detta ur teologisk och etisk synpunkt, och inte bara slappt skriver under något som producerats av samfund som har en helt annan uppfattning i HBT-frågor än Svenska Kyrkan. Den utredningen bör t ex ta till sig den människosyn som avspeglades i förra höstens vigselbeslut. Och den får då hemskt gärna knyta till sig människor som faktiskt sitter på kompetens i HBT-frågor också...

Jag vill verkligen, för allas skull, inte att ett sådant här misstag upprepas en gång till. För min skull, för kyrkans skull, och för alla våra medmänniskors skull.

"Det ni har gjort mot dessa mina minsta..."




Hälsningar,


Christine Sahlström

Regnbågsmässan, Stockholm


PS - hela remissvaret i originaltext, med mina kommentarer, finns här...

intressant

onsdag 21 juli 2010

Tropisk värme och snöbollskrig....

Jag fixar verkligen inte värme. Lite lagom, kanske 20-25 grader med lite vind. Men inte sånt här. Inte 31 grader... Hatar att vara genomtrött jämt, hatar att vara konstant svettig redan innan jag hinner ut genom dörren på morgonen. (OK då, förmiddagen, framåt lunch!)  Vilket delvis beror på att jag bor i en pizzaugn - i ett gammalt stenhus i söderläge, som bunkrar varenda solstråle den kan få tag i, och sedan strålar dem inåt. När jag ska sova. Fram till i höst nån gång..

Det kanske är genetiskt - som Morales sa i Chorus Line, "There are no bobsleds in San Juan"  - fast tvärtom då?

Eller så är det att jag aldrig blivit tillvand. Det är såhär förstår ni, att på mina sommarlov brukade jag kasta snöboll. I juli! Det var ju aldrig nån som trodde på mig när jag kom tillbaka till skolan, och alla skulle berätta vad de hade gjort under sommaren. Alla andra hade varit på Rhodos eller Öland eller Marstrand, cyklat och badat och allt sånt som barn gör på sommarlov - och jag hade kastat snöboll och åkt efter renar. Alla var såklart övertygade om att jag ljög.

Men det gjorde jag inte. Jag tillbringade mina somrar i en liten utdöende by i södra Lappland, med några dussin invånare, medelålder 74 eller så, 20 mil från ingenstans. Tänk Pistvakt! Det fanns inga barn, inget godis utom när man kom till "stan", vi hade ingen el innan jag var kanske 10, och ingen telefon förrän vid 15. Knappt nån TV, men radio fanns. Men jag fick åtminstone hänga med samer, och med tiden har jag insett att jag fick med mig mycket mer från dem och den samiska kulturen än jag visste då.


Jag vet inte riktigt hur jag ska se på de här somrarna nu i efterhand. När jag berättade om det för vännen Sanna för några år sedan, utbrast hon "men stackars barn!". Tja, kanske. Det var säkert ensamt, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var ju normalt för mig, och jag var ändå för upptagen för att tänka på det. Och när jag inte var det hade jag tråkigt. Och vet ni vad - man dör faktiskt inte av att ha tråkigt ibland. Att inte ha konstant stimulans så fort det tystnar omkring en. Det kan vara ganska nyttigt att bara sitta och glo nån gång..  

Men nu kan jag också se att vi hade något annat. Som jag undrar om det överhuvudtaget finns idag? En sorts lugn. Ostyckad tid. Ett sommarlov som verkligen kändes oändligt, därför att det inte var uppsplittrat på en massa fnattade med en vecka här och en där. Vi hade en månad, två månader, nästan helt utan yttre störningsmoment. Jag undrar om vi idag riktigt ens kan inse vad det betyder. Inga telefoner, inga mobiler, ingen TV, inget internet, ingen mail eller Facebook eller SMS eller nånting. Inga grannar eller kompisar som bara slinker in när de har vägarna förbi, helt enkelt för att ingen har vägarna förbi. Man måste bestämma sig för att åka dit. Och det gör att de få människor som kom, var desto mer välkomna - vi sågs kanske bara en eller två gånger om året. Och då kunde vi istället sitta hela nätterna, ända till gryningen, då det kanske var dags att göra några smörgåsar med egenfiskad röding från sjön alldeles utanför.

Inte så många ljud. Radio, om man ville. Fåglarna. Fiskarna som hoppar i sjön. Vinden som susar i grantopparna. Nästan inga bilar, utom "postdiligensen"..  Jo, de hette så, de gula postbussarna som var den enda kommunikationen om man inte hade bil. Vilket poetiskt namn, renda västernfilmen..  körd av den lika poetiskt döpte Sigurd Björnrud...  Vilket namn, kan ni inte bara se honom framför er? Han såg ut ungefär som han hette..

En hel sommar i naturens egen tidszon...

Just nu, efter allt som varit, måste jag erkänna att jag önskar mig tillbaka till en sån sommar. Först nu skulle jag kanske verkligen uppskatta tystnaden, skönheten, ljuset, den florstunna luften som gick att dra allra längst ner i lungorna.

Mest av allt, antar jag, kravlösheten. Lugnet. Rytmen. Tiden.

Tid till vad? Det ger sig. Skriva kanske? Jag fick ett erbjudande förra året om att skriva en bok - "skriv den så ger vi ut den." Men jag hann ju aldrig skriva den. När skulle jag hunnit sitta ner och skriva något som kräver koncentration när det kunde ta mig en timme eller två att knåpa ihop ett enda mail, bara för att jag knappt kunde tänka i sammanhängande meningar?

Eller så tid att bara försöka hitta den där människan jag tappade bort för så länge sedan att jag inte riktigt minns när det hände?


Jag lämnar er med lite bilder av det som jag nu insett kanske var mitt lilla paradis ändå...



Och det här, mina vänner - det är i Maj. När vägen nyligen är upplogad. Vad var det jag sa om snöbollskriget i juli? Tror ni mig nu?

Hörru Prince - släpp sargen, det är inte 1999!


Prince - "the artist formerly known as hip"... har visst pratat med Daily Mirror, och bevisat att han kanske har stannat i utveckligen liiite grann.

"Internet är helt ute. Det är som med MTV - en gång var det hippt, men plötsligt blev det passé."



På ett sätt har han alldeles rätt. På ett annat sätt visar han tydligt att han inte har förstått någonting.


Ja - Internet som modefenomen är stendött, det har han helt rätt i. Du får inte längre miljoner dollar för de mest idiotiska affärsideer, bara de hette nånting.com. Du lockar inte längre automatiskt en massa människor bara du döper något till "cyber"whatever.. Cyber är bara SÅ 1999, n'est ce pas?

Och detta är bra. Det är bra att Internet inte är en fluga, att det inte är något för eliten, för de välutbildade och skapligt välbeställda. Internet är vardag. Internet är lika naturligt som att vi har el i de två hålen i väggen, och rinnande vatten i kranen. Internet är rinnande varm och kall information. Idag är internet allas egendom. Lågstadiebarn såväl som pensionärer. Internet kan vara alla tiders största demokratiprojekt - där alla har tillgång till allt överallt oavsett fysiska avständ, och i princip vem som helst kan mailväxla med världsartister eller toppforskare över hela världen.

Så han har alldeles rätt - Internet är inte hippt längre, och tack och lov för det.


Vilket leder mig in på varför han - trots den lilla ljusglimten där - ändå inte har förstått vad internet är. Det bevisar han när han jämställer Internet med MTV när det var hippt en gång.

Det tar en liten stund, men jag kan transportera mig tillbaka till då. Till MTV i London, när det faktiskt var riktigt bra, förutom bara allmänt ubercoolt. Jag var nämligen där. Det var bl a Henrik Schyffert också. (och bevisade att han heller inte förstod så mycket.. )

Men man kan inte jämföra äpplen och päron, lillprinsen! MTV är en TVkanal - ägd av ett stort multinationellt företag, producerad i ett TVhus, av en stor hög välbetalda människor, för att skickas ut till en skara ganska passiva tittare. Det är envägskommunikation, skapad för att sälja saker till en publik. (eller idag, mest av allt 84 miljoner olika mobilsignaler - herregud vad den kanalen har gått ner sig!)



Men ingen äger Internet! Internet är allas! Internet är de människorna som finns på Internet. Internet är kommunikation mellan människor, och den enorma informations- och erfarenhetsbank som finns där. För varje ny människa som kliver ut på nätet - i Mongoliet eller Botswana eller Blomstermåla -så berikas Internet ytterligare lite grann.

Och vem vet - med tiden kanske just Internet kommer att försvinna - för att ersättas av något annat. För det är nämligen precis som jag försökte tjata in i skallen på ganska många människor därborta på 90-talet, när de sade att de inte var intresserade av Internet, för de brydde sig inte om datorer - Internet handlar inte om datorer, utan om människor, och om vad man vill göra på nätet. Internet som plattform kommer kanske att bytas mot något annat, men människans skaparlust och aptit på just kunskap och kommunikation med andra människor kommer aldrig att försvinna.

Internet är i sig något fundamentalt mänskligt. Det är därför det har blivit vardag så snabbt, det är därför så många har tagit till sig det i ett ögonblick. För att de har förstått. Alla utom Prince då, som fortfarande boppar därborta i 1999.

Hur är det texten går.. år 2000 är festen över, allting flyger i luften, so party like it's 1999? Snälla lillprinsen - har ingen berättat för dig att Y2K inte hände? Det gick bra. Vi överlevde. Det går bra att parta vidare på den här sidan millennieskiftet också om du vill...



fredag 18 juni 2010

Ni får ta hela mig - eller så låta bli!

Idag har det inte blivit så mycket solglasögon mot omvärlden - det hade nog sett lite löjligt ut i åska och skyfall. Däremot garanterat ofixad, väl dold i bylsiga kläder och några mörka hörn att gömma sig i under åskskurarna. Vid Odenplan fick jag sällskap i det mörka hörnet av ett brudpar i frack och krona och alltihop, som blev tvungna att ta skydd. Brudgummen var märkvärdigt lik Daniel W, men.. Nä, det var nog inte han. Tjejen i vitt var åtminstone inte ett spår lik Vickan.





Jag var i de krokarna delvis för att jag verkligen behöver mina långpromenader just nu, delvis för att tjuvkika lite på en tänkbar ny arbetsplats som Carlos Rojas erbjudit. Jag vet, det sista jag behöver fundera på just nu är väl arbete, men det kunde kanske bli en kul nystart också?

Mina senaste poster har givit upphov till några intressanta kommentarer... Dels att jag är dum som erkänner svagheter och blottor, dels att jag gör ett misstag som inte "håller mig till ämnet", och går från en politisk blogg till att blanda upp den med en massa personliga saker. Ni vet, "tjafs"....

OK, jag förstår meningen - men det är ju faktiskt bara dumt!

För det första - man måste kunna erkänna även svagheter och skuggsidor, annars är man inte riktigt mänsklig. Jag vet vad de menar - jag hade en diskussion med en känd politiker för en del år sedan, där vi pratade just om detta - hur tufft det kan vara, att man förväntas vara extremt påläst på allt men egentligen inte har en chans att hinna med, att man tar personangrepp väldigt mycket hårdare än man kan visa, att jobbet helt enkelt kräver för mycket ibland.

Jag var naiv nog att tänka tanken (högt) att man faktiskt bara kunde erkänna öppet att man inte är Stålmannen - vara sig själv, vara den vanliga människa av vanligt kött och blod som man är. Och jag fick en blick som undrade om jag verkligen var så där dum alldeles på riktigt. "Du är inte klok - de skulle hugga på det genast! Och erkänner jag ett misstag kommer de aldrig nånsin att låta mig glömma det.Jag får äta upp det i 10 år framåt"

Men jag tänker nog åtminstone insistera på att få vara mänsklig hädanefter. Ni kan vara helt lugna - jag tänker inte gå loss fullständigt med depressioner och elände - men jag tänker prata även om annat än snustorrt arbete. Om det nu får mig att verka svag, så bjuder jag på det. Jag ÄR svag ibland, men jag är också en av de starkaste och segaste människor ni någonsin kommer att kunna hitta.

Och det här med att man ska hålla sig till ett snävt ämne när man bloggar - som det står på min Facebookprofil, "I am large, I contain multitudes"! Jag är faktiskt mycket, mycket mer än bara politik och arbete - jag är känslor, musik, litteratur, resor, tankar, vackra saker och åsikter om precis allt möjligt. Lunnefåglar, japansk kultur och snygga gamla bilar. Socialantropologi och broderade 1700talsplånböcker, jugendarkitektur, babydatorer och technicolormusikaler.

Och varför skulle inte det få synas på bloggen? Blir det kanske för jobbigt och förvirrande för en tänkt läsare om jag visar hela mig och inte bara en liten snutt? Nämen hallegosingen då, fick läsaren huvudvärk nu?

Och jag kom på något riktigt ironiskt idag - jag har svurit så väldigt länge över det uteblivna politikbloggandet, över att jag bara inte hunnit och inte orkat hugga på alla möjliga aktuella frågor i den takt de rasar in. Och först nu - när jag till slut har släppt alla måsten och alla politiska tvångströjor och gett upp bloggen som mest bara ett karriärverktyg - så fick jag minsann tid och lust att skriva! Det var lite oväntat, men man lär så länge man har lever, som fyllot sa..

Så att säcka ihop en aning och att tvingas släppa tokstollejobbet var alltså den perfekta medicinen för att kunna börja blogga. Om nu nån bara ville betala mig för det här också, skulle väl lyckan vara fullkomlig....

Hade faktiskt för en gångs skull bara ett (1!) enda möte nu i veckan, och det kändes inte som någon belastning. Träffade Hanna för första gången på snart ett år, och insåg att jag glömt att kolla in hennes blogg på månader. Gick dit för att läsa ikapp lite, och blev riktigt förvånad över att hon minsann hade koll på den här bloggen och länkade den också, det trodde jag verkligen inte. Blev riktigt glad för det. Tycker mycket om Hanna. Och om hon-vet-vem, förstås.

Imorgon ska nog också bli en fridag, om jag nu inte känner för att göra något riktigt nyttigt, som att röja hemma kanske. En bra ambition kunde ju vara att kunna komma in i lägenheten utan att gå på sniskan, för alla möbler som står där sedan några veckor. Ett toalettbord och en 2x2meters tavla kanske borde vara nån annanstans än precis vid ytterdörren, och framför garderoben? Har visserligen ett styrelsemöte imorgon eftermiddag som jag väl borde vara på - men jag undrar om jag inte borde låta bli det ändå. Just nu, just den här gången kanske det vore bäst för alla inblandade.

Jaha, visst ja. Det var visst nåt bröllop imorgon också. Har jag hört. Normalt sett älskar jag bröllop... Men just det här är jag mer än less på efter alla månaders tjat i vartenda medium som överhuvudtaget uppfunnits. Och hörni, ärligt talat - passerades inte tackygränsen med Delicatos äckliga "bröllopsmazariner"?




onsdag 16 juni 2010

Bakom mina solglasögon...


If you take these glasses from my face
I Think that you would find
I'm undeniably, certifiably just this shade of blind
I don't envy those of you
With 20/20 vision
Who've seen the world for all its worth
With crystal clear precision

There's more to see than can be seen
or said than what is heard
The day is brighter, softer, lighter
When it's slightly blurred

Nearsighted, it's another lovely day
Nearsighted, so I stumble on my way
I don't judge a friend or lover
By a first or second look
Nor a book just by its cover
Hell, I can't even see the book


Jag gick ut utan linser i idag. Det kan vara ganska skönt ibland, att få världen presenterad för sig lite lagom suddig sådär. Med solisar på dessutom, blir skyddet mot en påfrestande omvärld nästan totalt.

Det känns som om jag sett alldeles för klart en stund nu, och dessutom vill jag inte att omgivningen ska se alltför mycket av mina tårar. Jag är inte mycket för offentligt drama, åtminstone inte starring me...

Om det låter som att jag mår lite taskigt just idag, så är det alldeles korrekt. Eller.. Det har jag egentligen gjort ganska länge nu, men man kan faktiskt vänja sig vid nästan allt.. Vadå, lite stressmage och några gråtattacker om dagen har väl ingen dött av? Vadå, jobbar inte alla 15 timmar om dagen, 7 dagar i veckan?

För det har jag gjort, länge nu. Och man borde väl lyssna NÅN gång ändå, när folk hela tiden frågar hur det är med en. Alltså, inte sådär ytligt i förbifarten som alla gör, utan "hur MÅR du (egentligen)?". Eller när någon tar min hand, ser mig i ögonen och säger "Andas...". Det kanske inte är så jättebra.

Men som sagt, man kan vänja sig vid taskigt mående, om inte annat för att man bara har tappat omvärldskollen - man förstår faktiskt inte att andra inte har det såhär. Att andra inte sover 2x2 timmar per natt, och däremellan sitter och mailar folk 0330 på morgonen.

Och när man kanske ändå långsamt har börjat förstå att andra faktiskt har ett riktigt liv, kan man bara inte begripa hur de hinner!

********************************************************************************

Jag lyckades springa in i den berömda väggen redan för flera år sedan, när jag försökte sätta ihop ungefär 50-60 timmar av seminarier. Ensam. Med några extremt krävande medverkande. Men det gick bra, för det var roligt, och det var en viktig del av mitt övergripande mål, min stora dröm. Men i slutändan blev det kanske lite för mycket ändå. Jag glömde kvar mobilen på kontoret, och när jag fick fatt i den hade jag 82 missade samtal. Jobbsamtal. I det läget sa hjärnan bara "nej tack", och smet diskret ut genom personalutgången.

Den stängde av mig, och det fick ska vi säga "intressanta" resultat. Om man får polisen efter sig för att man är anmäld som försvunnen, så har det kanske gått lite för långt redan där?

När jag väl blivit "återfunnen" kastades jag direkt in i rikspolitiken, utan någon tid alls att landa. Det blev aldrig någon återhämtningsfas. Men det gjorde inget, för det var intressant, spännande, kul, viktiga frågor. Och jag arbetade med precis de människor jag ville arbeta med. Det kändes inte alls som det tunga arbete det kanske ändå var.

Strax efter blev jag tvungen att hjälpa en vän att.. Ja, överleva, helt enkelt. Det var en väldigt jobbig tid för oss bägge, men jag hade bestämt mig för att detta var någon jag ville ha kvar med mig på den här planeten. Efter att jag hade fysiskt hindrat den personen från att hoppa framför tåget på Södra Station en höstkväll var det nog jag som var närmast döden av oss, men det gjorde inget. För att det var viktigare att rädda ett liv.

Därefter blev jag anklagad för något av det grövsta, värsta man kan bli anklagad för tror jag. Det tog mig nog riktigt hårt, och jag slet för att försöka rentvå mig. Men det gjorde på något sätt inte så mycket. Personen var väldigt viktig för mig, och var under extrem stress just då. Jag kunde överse med det. Nästan.

Jag stod kanske en timme dubbelvikt i ett bilvrak en natt, och höll fast en förvirrad ung tjej som satt fastklämd. Hon visste knappt var hon var eller vad som hänt och försökte förstås slå sig loss, men hon skulle ju bara ha förvärrat sina skador. Hennes kille som satt intill var värre däran, jag fick en passerande taxichaufför att pressa en tröja som tryckförband mot hans värsta skada. Man fick skära upp halva bilen, men det gick trots allt bra, de flögs iväg med ambulanshelikopter och såvitt jag vet klarade sig bägge två.

Men på hemvägen blev en hund påkörd av en diplomatbil mitt framför mina ögon. Bilolyckan kunde jag nog hantera professionellt, jag har varit med om värre situationer. Men inte hunden. Inte de skriken. Hundar har alltid berört mig så väldigt mycket mer än.. nästan allt.

Och jag antar att ser man det såhär, i listform.... Under loppet av vad, 9 månader... Så kanske det har varit lite mycket trots allt?

Och då finns det ändå väldigt, väldigt mycket mer vardagliga dumheter jag inte tagit med. Och mycket annat som hänt sedan dess. Det här var liksom bara grunden..


*********************************************************************************

I arbetet gjorde jag nog några missbedömningar också, jag hade lite dåligt omdöme. En av de större var nog att jag satsade på mer verkstad än snack, jag kände att om jag faktiskt skulle få saker uträttade hade jag inte tid att kvacka om dem. Big mistake! Som bl a just entreprenör och marknadsförare kan jag inte fatta hur jag kunde göra en sån tabbe.

Eller kanske ändå.... Jag fick nyligen höra att jag hade trillat rakt ner i en av de klassiska kvinnofällorna (förutom duktig flicka-prylen förstås) - att göra avkall på sig själv, serva och hjälpa fram alla andra, och sedan inbilla sig att de kommer att göra detsamma för en själv. Newsflash - det händer inte! Det enda som händer är att du i slutändan står där tomhänt och utsliten, du har ju varit så upptagen med annat och andra, och konstant prioriterat ner dig och ditt på göralistan.

Men som sagt.. Man kan stå ut med mycket, om det ändå är kul och det känns riktigt bra, om man får bra respons på det man gör, och inte minst att man har ett mål. En vision. En dröm. Den stora drömmen, den som lite definierar vem du är och vad du gör. Åtminstone för dig själv. Ett stort, värdigt mål som gör att allt grovslit ändå är OK.

Och det som nu hände, var.. samtidigt med ett par andra småsmällar, visserligen.. Att jag insåg att jag förlorat Min Stora Grej. Den som jag haft mitt framför ögonen i halva mitt liv. Den som klarat mig igenom mina allra mörkaste ögonblick, genom alla möjliga vansinnigheter som ni aldrig skulle tro på, därför att jag visste att jag måste hålla ut lite till, jag ska ju göra det här och det här. Det skulle knyta ihop mitt nu med mitt då. Kalla det gärna ett livsprojekt, även om jag egentligen har mycket större projekt än just detta. Men det var bara så oerhört viktigt för mig personligen att göra det här. Det var The Big Kahuna, som jag bara måste göra för att sedan kunna gå vidare med annat.

Och nu - precis på mållinjen - har det försvunnit mitt under näsan på mig.

För att jag inte hade tid och ork att smida medan det fanns tid. För att jag var dum nog att prioritera fel, satsa på fel häst. För att jag var dum nog, punkt.

Insikten att det faktiskt inte kommer att hända. Det kommer inte att hända så som det måste hända för att jag ska orka fortsätta såhär. Insikten att man plötsligt bara står där med ingenting, och undrar vad det här skulle vara bra för. Och vad jag gör nu, egentligen...

Då säckar man ihop en liten aning, och det är vad jag gjort den senaste veckan. Jag har skrivit frenetiskt, men det är mest terapiskrivande, och ni ska vara himla glada att jag fortfarande har haft tillräckligt mycket självkontroll för att inte ha skrivit av mig här. Jag är också hemskt glad för det - jag är inte nån naturlig drama queen.

Så just nu måste jag plötsligt fundera väldigt mycket.. Omvärdera väldigt mycket. Engagemang, människor, platser, allt. Vad jag faktiskt håller på med, och varför. Kan jag ens vara kvar i Sverige så mycket längre till? Vore det inte ett väldigt bra tillfälle att återuppta min gamla globetrottande tillvaro? Jag har varit jordbunden på en plats så väldigt länge nu. Vore det inte bra att komma ut och lufta lite? Få perspektiv på allt. En chans att andas, att känna igen.

Det är ju också en del av vad som händer när du är tillräckligt trött - du ser inte riktigt att solen skiner. Du känner inte riktigt att häggen och syrenerna doftar. Du känner inte vad maten smakar. Du är inte riktigt närvarande med de som verkligen tycker om dig. Du förstår förmodligen inte ens vilka de människorna faktiskt är.

Så så är det just nu. Jag sitter lite i ruinerna av min tillvaro... OK, just den var lite drama queen kanske, men ni fattar vad jag menar.. och försöker fundera på vad jag gör av det här nu då.

Jag säger till om jag kommer på något.



If shopping won't bring you happiness, you just don't know where...


För mycket? Mja.. kanske. Men vad är egentligen för mycket? Och varför inte?


Jag kan ju lika gärna säga det själv, eller hur?


måndag 14 juni 2010

En stolt synderskas bekännelse!





Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har stoppat en en annons om ett sommarläger för kristna HBT-personer. Annonsen ni ser här ovan. Hon gör det med motiveringen att:
"En annons för en organisation som bejakar och uppmuntrar utlevd homosexualitet skulle, bedömer jag, vara stötande för stora delar av Dagens läsekrets som har en annan uppfattning i den frågan. Formuleringen i annonsen "30 års kamp i kyrkorna lönar sig" förstärker intrycket. Dagen har uttryckt uppfattningen att den kamp som lett till att Svenska kyrkan numera viger även samkönade par inte är något att glädja sig åt, utan att sörja. Det är en hållning som många av våra läsare delar."


Ja, Moder Elisabeth, jag erkänner - jag är Satans utsända, och ungdomens förförare. Jag har förlett en grupp alldeles oskyldiga ungdomar att trilla av den smala vägen, och lurat dem att tänka orena tankar. Som t ex den hädiska iden att det faktiskt kan vara OK för dem att vara precis som de är. Att de rent av kan få vara glada och stolta över det. Fy på mig.

I vintras gick jag nämligen ut, förvillande lik den klassiska Hans & Greta-häxan, och samlade ihop små barn till en konfirmationsgrupp med HBT-inriktning, i Svenska Kyrkans regi. Redan detta är illa nog - Svenska Kyrkan är ju en avfälling, en sån där modern, progressiv kraft som nån gång ibland försöker röra sig ett par steg framåt, och då förtörnar alla de mer.. ska vi säga traditionellt inriktade samfunden.

Och sedan tillbringade vi såklart varje tisdagkväll hela våren tillsammans i en stor ormgrop.. F'låt, jag menar i det ormbo som kan uppstå när man ska reda ut varför det kanske inte stämmer att alla som inte känner sig hemma med man+kvinna+missionären
+passadignogaförattutforskadinsexualitetdetallraminstabortomdet kommer att för evigt brinna i helvetet, som t ex en viss pastor Green försöker köra ner i halsen på folk. Eller att om du faktiskt inte känner dig hemma med den kropp och det kön du fötts in i så får du vackert leva med det, för Gud gör inga misstag.

Jag fastnar speciellt vid affischens slogan - "Ge mig en plats där jag kan växa". Det är precis vad jag känner att vi gav våra ungdomar. En frizon. En plats där de kunde utvecklas, i trygghet. En plats dit de kunde komma och veta att de var bland vänner, att de inte skulle bli dömda. En plats där de kunde berätta saker de inte ens berättat för kompisar eller föräldrar. En plats där de fick
vara. fick bli bekräftade, och fick känna att de var alldeles OK som de var - eller som de ville vara. Det är en av de allra viktigaste saker man överhuvudtaget kan ge ungdomar om de ska växa rakt. Tidningen Dagen däremot väljer att döma och fördöma.

Nej, det är inte Svenska Kyrkan som avfaller från den smala vägen. Det är Svenska Kyrkan som inser att tiden gått, och att man ibland måste röra sig med den, medan andra väljer att stå kvar och bli frånåkta.

Det blir faktiskt värre - dels är jag inte redo för botgöring, därför att anser att jag skapat något fint och vackert. Och dels tänker jag minsann göra om det! Inte nog med att en ny grupp ska startas i Stockholm så fort som möjligt, vi kommer dessutom att försöka sprida detta över hela landet. Vi ska ge den här möjligheten til alla ungdomar som vill ha den.

Elisabeth Sandlund och Dagen bekräftar precis det jag skrev i ett pressmeddelande i samband med äktenskapsbeslutet förra hösten - vi i Regnbågsmässan önskar verkligen att vi inte skulle behövas. Vi jobbar hårt på att kunna avskaffa oss själva. Men än så länge behövs vi, och många som kämpar med oss.


PS: Kära Moder Elisabeth - Jag glömde bekänna en sak. Jag har också begått självbefläckelse. Dessutom i församlingshuset, mitt ibland konfirmanderna!

När jag tippade ner tallriken med marängsviss i knät. De fläckarna går nog aldrig bort, tror jag.
DS.



Och som tur är har ganska många nu uppmärksammat detta.. Så vi kanske klarar oss utan Dagen den här gången?
KarinLV,
P2
Amy
Trollhare
Carina Boberg,
Krassman
Stefans konpirationer
Adam Cwejman
SvD
DN
Kyrkans Tidning
Transbloggen
Ulf Bjereld
Gert Gelotte
Gregorius Rex
Marta Axner
Seglora Smedja
Newsdesk


Och visst var det här intressant?

söndag 6 juni 2010

HBT-rörelsen har vuxit upp - åtminstone delvis...



Så var det då Sveriges nationaldag. Hurra - eller nåt.. Ärligt talat har jag liksom tydligen större delen av svenska folket svårt att ta till mig denna dag, som fortfarande mest känns som när några lätt dammiga hemvärnsmän och folkdanslag hämtade flaggor ur kungens hand. Oops, det gör de visst fortfarande..

Jag var för några veckor sedan med när Stockholms alla norrmän (och en hel drös hedersnorrmän) firade syttende mai. Det är iofs hemskt kul, men också en aning tragiskt att norrmännen lyckas få till en större fest på SIN nationaldag här i Stockholm, än vad stockholmarna själva lyckas åstadkomma på sin... Igår kväll åkte jag med en iransk taxichaufför, som snabbt hade förstått det vi alla egentligen insett, att ingen av oss vet vad vi egentligen firar. Hade vi varit i krig, hade vi levt under förtryck som min taxikompis Hassan, då hade vi minsann firat sade han. Och visst - norrmännen vet vad krig och ockupation vill säga. I Finland är kriget ett nationellt trauma. Där firar man verkligen sin frihet, som vunnits till priset av tusentals liter av folkets blod. Men vad firar vi - att knäckebrödshemulen Gustaf Vasa red in i Stockholm 1523? Jippii, way to go Gurra..

Men även om jag inte riktigt kan jobba upp en feststämning, så känner jag att om vi nu ska ha en nationaldag och när vi är så rädda för att den ska kapas av nationalister, så är den allra bästa medicinen att svenska folket hittar en anledning att själva fira dagen, att ta tillbaka den från diverse mörka krafter. Som det nu är finns det ett vakuum som nationalisterna själva hur lätt som helst kan invadera och muta in som sitt territorium.

Nationalism förresten.. De allra flesta länder är djupt nationalistiska på något vis, medan Sverige konstant dras med.. Ja, vad? Kroniskt dålig självkänsla? Jag menar, herregud, detta är det enda land jag vet där någon kan sitta och säga "Åh, så underbart osvenskt!". Kan ni tänka er en fransman kläcka ur sig "Så underbart ofranskt!"? Nä, just det.. Det är inget fel med att vara lite lagom nationalistiska ibland, bara man inte kränker andra på kuppen. Och nationalistiska ÄR vi - titta bara så fort det handlar om sport, melodifestivalen, Christer Fuglesang, whatever. DÅ är det OK att vifta med flaggan.

Och jag då, är jag svensk? Nja, vet inte det jag. Visst, mitt pass är svenskt, men jag har många identiteter som är mycket centralare, viktigare och säger mycket mer om mig än "svensk". "Svensk" hamnar kanske på åttonde plats, efter t ex "stockholmare" och "londoner".



I morse kl 8 skulle jag ha varit vid Sjöhistoriska Museet, jag blev inbjuden till en flagghissningsceremoni som tydligen är traditionell, men som jag inte hade en aning om existerade. Stockholm Pride's ordförande Pär Wiktorsson hissar fanor tillsammans med Riksdagens talman Per Westerberg. Inte party party kanske, men en viktigare symbolhandling än vad många inser. Och jag hade nog varit där, om jag inte varit allergisk mot klockslag typ 0800, efter en lördagkväll som slutade obetydligt tidigare..

Men så såg jag att det skapats en Facebookgrupp mot detta, i protest mot "Stockholm Prides nationalistiska utspel". Programförklaringen lyder såhär:

Ordföranden för Stockholm Pride ska hissa svenska flaggan på nationaldagen vid Sjöhistoriska muséet.
Hur firandet av nationalstaten Sverige kan kopplas till hbtq-rättigheter är för oss en gåta. Det är ett hån mot alla hbtq-personer som dött eller lever under förföljelse och förtryck till följd av utvisningar. Det är också ett hån mot alla de som lever utan papper och grundläggande mänskliga rättigheter i det här landet. Att Stockholm Prides förtroendevalda är med och stödjer en tillställning som hyllar nationalstaten och dess bloddränkta gränser är därför helt obegripligt. Vi skapade den här gruppen för att vi anser att hbtq-solidariteten måste sträcka sig längre än så.



"Nationalistiskt utspel"? Men kära nån... Pär förklarar själv sin inställning här, och det gör han bra. Han är kritisk mot mycket i sitt tal, och det är inte alls nån "blind hyllning av nationalstaten Sverige". Själv tänker jag ungefär såhär:


-Ja - ingen har påstått att Sverige är perfekt på det här området, inte alls. Vi har fortfarande massor av missförhållanden att kämpa med.

-Ja, vi utvisar HBT-flyktingar till diktaturer och teokratier, det är helt fruktansvärt, och vi är många som jobbar hårt för att Mir Abbas ska vara det sista offret för den politiken. Inte för att jag tror att han blir det, men...

-Ja, i Sverige lever fortfarande många papperslösa, som inte vågar ge sig tillkänna för myndigheterna, just av rädsla för avvisning.

-Ja, det finns fortfarande grupper i Sverige som saknar centrala mänskliga rättigheter - till exempel transpersoner, som i praktiken tvingas att avstå sin reproduktionsförmåga helt i onödan för att alls få livsuppehållande vård.

-Ja, vi har fortfarande mycket att jobba på, och det gör vi. Och det gör inte minst Stockholm Pride, genom att varje år belysa missförhållanden. När jag arbetade med Europride 2008 satte jag bl a en boll i rullning för att ge alla rätten att få ta de namn de vill, utan att drabbas av myndigheternas godtycke. En fråga som absolut inte handlar om liv och död, men är en viktig rättighetsfråga för de som berörs av den. Just nu arbetar jag och andra hårt för att lyfta frågor om tvångssteriliseringar och rätten att åtminstone ha chansen att få bli förälder.




Men tänk lite längre än näsan är lång, mina regnbågsvänner - flagghissningen idag handlar inte om en unken nationalistisk tillställning med tveksamma baktankar. Det här är istället ett tydligt bevis för hur långt HBT-rörelsen faktiskt har kommit i Sverige, vilka framsteg vi faktiskt gjort. För 10 år sedan hade det varit otänkbart att en av den svenska HBT-rörelsens tyngsta företrädare skulle bli påtänkt för detta. I en europeisk jämförelse är det fortfarande ganska otänkbart att en prideordförande skulle få stå med parlamentets talman och och hissa fanan - och med regnbågsflaggan överst också! Det finns bara inte på kartan. Utom just i Sverige.

Att just Stockholm Pride's ordförande står där och hissar flaggan är i sig ett sätt att ta tillbaka nationaldagen från nassarna. Att visa att här står vi, med svenska flaggan OCH regnbågsflaggan, och nationen står bakom detta. Sverige som nation gör en markering att man en sådan här dag visar solidaritet och står bakom mångfalden. Det är faktiskt ganska stort.

Sverige är idag ett av världens bästa länder för HBT-personer att leva i, så är det bara. Men inte för alla. Det finns fortfarande mycket kvar att jobba med, och det ska vi göra också. Och då underlättar det ändå lite att tänka sig Per och Pär med de bägge flaggorna. Sverige är ett land där det finns hopp. Hopp om förbättring, hopp om mångfalden, hopp om rättigheter för alla.






Var det här intressant?

lördag 29 maj 2010

Carl Bildt - You've Got Mail!

Herr Utrikesminister:

Detta brev skrivs med anledning av de senaste avrättningarna som har skett i Iran och som Utrikesministern säkerligen är bekant med. Tidigt på söndag morgon den 9:e maj avrättades fem människorättsaktivister, som grundlöst anklagats för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Med en rättegång som hölls bakom stängda dörrar och utan att ha fått en rättvis prövning enligt FN stadgarna och EU deklarationen, dömdes dessa fem personer till döden.

Fyra av de fem avrättade, var från den kurdiska provinsen i Iran.

Farzad Kamangar, 35 år (man)
Ali Heidarian, 31 år (man)
Farhad Vakili, (man)
Shirin Alam Holi, 29 år (kvinna)
Mehdi Eslamian, 30 år (man)

Vi och våra svensk-iranska vänner, är djupt bekymrade över händelseutvecklingen i Iran. Vi befarar att många fler politiska fångar kommer att avrättas inom en snar framtid, som ett led i den Iranska regimens politiska terrorstrategi för att skrämma och kuva befolkningen samt eliminera all politisk opposition. Det är inte acceptabelt, att sitta tysta och inte göra något. Vi måste säga ifrån.

Vi begär därför att Utrikesdepartementet kallar in den iranska ambassadören och avkräver en förklaring till dessa summariska avrättningar, av den egna befolkningen och deras språkrör.

Vi begär att Utrikesministern förklarar för den iranska ambassadören att "Svensk utrikespolitik verkar för frihet, fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen".

Dessa värderingar kan enbart upprätthållas om vi tydligt tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Fri åsiktsbildning och yttrandefrihet.

Denna vädjan skrivs till dig av svenska medborgare och svensk-iranier som verkar för ett fritt Iran, undertecknat av:


Människorättsnätverket Föreningen Svart Måndag

Jens Odsvall Ordförande
Amanda Brihed Språkrör
Niklas Starow Aktivist
Michael Gajditza Ledamot
Christine Sahlström Ledamot

söndag 9 maj 2010

That was the week that was....

Oj, vilken vecka.. Har inte haft många lediga sekunder, så det här får bli en sammanfattning bara..

Måndagen var Pressfrihetens dag, med manifestationer runt om i landet för Dawit Isaak.. Den frågan gör mig alltid en aning upprörd, vilket gjorde att jag fräste till lite här på bloggen..


På tisdagen rullade Allianståget genom Sverige, packat med partiledare, ministrar, journalister och jag vet inte allt. Stämningen var hög ombord, och förmodligen inte bara på grund av Göran Hägglunds HV71tårtor. Anders Borg höll ett ekonomiseminarium, och bevisade att han är en av regeringens allra kompetentaste ministrar, och en av de säkraste finansministrar vi haft på länge.

På tåget lanserade partiledarna dessutom sina 9 första vallöften, eller vad vissa genast kallade icke-löften. Jag fick genast höra invändningarna från oppositionen på Twitter, om "jäkla neggolöften", "de kan ju inte säga vad de vill göra, bara vad de inte ska göra".. och en del var så urbota dumt att jag känner att det kommer att kräva en separat post..


Onsdagen.. Låt oss säga att jag spenderade den på en liten exklusiv klinik. Går allt väl kan vi avslöja resultatet om några månader, lagom till valspurten. Rom byggdes inte på en dag, och inte jag heller.







Torsdagen var en enda stressröra. Vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att vara med på bloggträffen med Anders Jallai, författare till "Spionen på FRA". För det kommer jag att sparka mig blågrön ett tag, när jag fick höra rapporterna efteråt insåg jag att jag hade missat ett av årets kanske intressantaste möten. Bara att gratulera de som var där, Amy, Micke, Gun, Johnny, Rick, Anna och Rosemari. Men Anders skrev till mig i morse att det lär gå fler tåg, och det hoppas jag verkligen.











Jag hann också med en hel kvart inne på releasefesten för Politik 2.0 - Brit Stakstons bok om hur man gör politik på nätet. Det var fullkomligt fullpackat i lokalen på Österlånggatan, men motsatsen hade förstås varit mycket värre. Det blev inte så jättemycket mingel därinne - sist jag kollade är jag faktiskt mänsklig och behöver syre ibland, och det fanns det mycket mer av på gatan utanför. Eller möjligen koldioxid, jag är asfaltblomma och vi är trots allt i Stockholm. Jag hann iaf få en skymt av Gun, Maria Ferm, Seved, Laakso, Peter A, Emma, Jardenberg, Niklas Dahlkvist, Annika, PP-Jonatan.. Och så Amy och Jens givetvis.

Nu har jag åtminstone hunnit skumma igenom boken, och kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur man kan, och faktiskt måste börja bedriva politik. Tiden rinner snabbt ut för framför allt valstugorna, som mest besöks av ungdomar på jakt efter material till skolarbeten, och pensionärer på jakt efter en vänlig själ att prata med. Det finns ett nytt sätt att bedriva politik på, och det är dags för alla som tänkt sig en framtida politisk karriär att vakna.

Vi kan jämföra med Internet 1.0.. eller kanske 2.0, beroende på hur man ser på saken. När jag började på nätet i mitten av 90-talet handlade allt mest om att surfa, det var den stora grejen. Det, och att göra websidor med animerade facklor på! Vilket är den digitala motsvarigheten till valstugor på nätet - att shoppa runt bland de olika partierna, plocka broschyrer och läsa partiprogram. Vissa av oss andra konstiga typer tillbringade andra halvan av 90-talet på IRC istället, och sedan kom ju ICQ. (Finns det någon som ens använder ICQ idag?) IRC var ju inte för alla, men det var länge det enda sättet att kommunicera i realtid med andra människor. Och just den delen har exploderat - nätet är nu mer än någonsin ett kontaktmedium, och väljarna nöjer sig inte med broschyrer längre, som på 90-talet. Den politiskt intresserade har idag en reell möjlighet att påverka saker, att ta direktkontakt med politiker och diskutera. Ta Göran Hägglund som ett lysande exempel - han har en löpande diskussion igång på Twitter, och jag är övertygad om att han tjänar oerhört mycket på det. Ändå kommer vi inte att se det fulla genomslaget i det kommande valet - men 2014 kommer den politiker som inte snappat vikten av sociala medier att finna sig totalt frånåkt.





Torsdagen innebar ju också det brittiska valet - jag hade hoppats kunna ägna mycket tid åt att hänga med där, det är trots allt mitt andra hemland. Min gamla valkrets Westminster North föll tyvärr till Labour, men min stora förhoppning nu är att Liberaldemokraterna ska kunna tvinga fram en reform av valsystemet, så att fler alternativ får en chans att liva upp den brittiska politiska ankdammen. Den har hittills varit en låst kartell mellan de 2 partier som har mest att tjäna på saken. Nu lyckades de grönas ledare Caroline Lucas ta sig in för egen maskin, och det är jag väldigt glad för. Jag är minst lika glad för att Nick Griffin och BNP fick storstryk, brittisk politik kommer att vara rörig nog de närmaste åren utan att man tar in populister och rasister i Westminster!

Och så var det Vänsterpartiets kongress, och Baltic Pride, och.... Och helgen skulle jag egentligen ha tillbringat på RFSLs kongress i Skellefteå, jag var nominerad till förbundsstyrelsen. Men det har varit lite väl mycket på sista tiden, och stress och krassligheter fick mig istället att ta en långhelg offline. Det kan ha hjälpt, det får vi se under nästa vecka.. Vilket är om några timmar - ses då!



intressant!

måndag 3 maj 2010

Fallet Dawit Isaak - en skam för Sverige!




Idag firas Pressfrihetens Dag runt om i världen - åtminstone i de länder som har tillräckligt mycket frihet för att man ska kunna göra det. Vi behöver inte åka särskilt långt bort för att hitta ett land där den inte finns alls. Ett av våra grannländer, Vitryssland. Man behöver inte åka mer än en kort båtresa från Öland eller Blekinge för att komma till Europas sista diktatur, och världens sista stalinistiska stat.

Och den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i NIO ÅR, sedan 2001. 3144 dagar idag. I den här artikeln i Expressen berättar hans f d fångvaktare om hur han har det just nu.

Han har suttit där i nästan ett decennium, avskuren från resten av världen. Det är svårt att föreställa sig hur det känns, och vad något sådant gör med en människa. Jag kanske kan förstå hans situation lite bättre än de flesta, men det kan bero på att mitt liv inte riktigt varit som andras..

Och jag vill också påstå att det är en form av rasism vi ser - hade han varit blond, blåögd och hetat David Isaksson, och kanske jobbat på t ex Expressen eller GP hade svenska myndigheter lagt in helt andra växlar för att få honom fri.

Nu har det pratats det en väldig massa om den där tysta diplomatin. Den som är totalt hemligstämplad, eftersom läckor skulle kunna förstöra "det känsliga förhandlingsläget", och "våra relationer till främmande makt". Det är ju en möjlighet. Eller så skulle läckor kunna visa att ansträngningarna inte varit så himla stora trots allt. Och relationerna till Eritrea kan väl inte bli så mycket sämre - de håller ju för jösse namn en svensk fången i strid mot alla rättsprinciper, den relationen kan väl inte vara så mycket att vårda längre?

Vi vill veta nu! Det är dags att bryta UD-sekretessen. Ansträngningarna har ju tydligen inte fungerat på 9 år, så ge upp nu, det kan väl inte göra något att vi får veta vad som faktiskt sagts? Det kan inte förstöra något längre, det här kommer inte att ge något. Nu vill vi veta vad ni faktiskt gjort, och det börjar bli dags att byta taktik.

Det var väl herr A Einstein som sade något i stil med att "definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig annorlunda resultat". I så fall börjar det kanske bli dags att skriva in Carl Bildt på vårdintyg snart? Efter nästan 10 år av fruktlös tyst diplomati, kanske det kan vara dags för en något mindre tyst?

Det tar emot, eftersom det kommer att drabba en oskyldig civilbefolkning, men det kan inte hjälpas. Sverige bör gå samman med andra EU-länder, och begära gemensamma ekonomiska sanktioner mot Eritrea. Så länge ni håller våra medborgare fångna, och inte ens försöker respektera grundläggande mänskliga rättigheter - då ska ni heller inte ha våra pengar. Vilket är precis vad en grupp svenska publicister och människorättsaktivister kräver på DN Debatt idag.

Så enkelt kan det vara - det känsligaste organet, näst genitalierna, är plånboksnerven. Kläm åt den ordentligt, så undrar jag om det inte händer något. Annars skickar vi bara ut budskapet att det är fritt fram för totalitära regimer att bete sig såhär om och om igen. Utan att vi gör ett enda dugg åt saken.

Och det.. Är en skam för Sverige.

Och hemskt intressant.

Andra med åsikter:
Emma, Annika Beijbom, Gulan Avci, Dick Erixon, Tjockendroppe, Hobbyfilosofen, Raymond Svensson, Farmor Gun, Pär Gustafsson, Liberati, Olle Schmidt, Adam Cwejman,

söndag 2 maj 2010

Recept på kryddig rrrödgrrrön rrrörrra!

Idag vore det väĺ tjänstefel att inte kommentera gårdagen, att skriva lite om det röda laget på deras stora dag. Jag behöver inte orda så mycket om de olika talen och vad som sades - det är valår, och då blir det ändå mest slogans och stora ord. Mer pengar till alla, nya bostäder osv. Ett valår är det auktion helt enkelt - väljarna går (hoppas man) till högstbjudande. Och det gäller samtliga partier, sådana är spelets regler.

Jag tänkte istället stanna vid ett av socialdemokraternas främsta problem i valet. OK, de har några stycken, bland annat att man fortfarande känns ganska vilsna i tillvaron, och ännu inte tycks ha hittat sin själ, som försvann nån gång på 90talet.

Men ett av de mest centrala problemen gäller ledarskapet. Och heter Mona.

Det är nämligen så att en socialdemokratisk partiledare är långt ifrån bara partiledare. Eftersom man är det största partiet i det röda laget, måste han eller hon också vara en trovärdig statsministerkandidat. Alla som kan tänka sig att rösta på det röda laget, oavsett parti, måste på något sätt också förhålla sig till Mona. En röst på ett av det tre rödgröna partierna betyder en röst på Mona som landets ledare. Vi måste kunna se på Mona, tro på Mona som en ledare, som någon vi lugnt kan överlämna landets skötsel till medan vi sover, någon vi tryggt kan luta oss mot om det skulle gå åt skogen på något vis.

Och det.. tyvärr.. känns det inte som om jag skulle kunna göra.

Det finns uttyck jag kan bli allergisk mot, men ändå se poängen med - i USA måste man "Look Presidential". Med ett svenskt uttryck kan vi kalla det för att kännas statsmannamässig. Att kännas som, och se ut som, en ledare. Att kännas säker, stabil, trovärdig - regeringsduglig. Som en Angela Merkel, en Vigdis Finnbogadottir, en Tarja Halonen. En Margaret Thatcher på sin tid, vad man nu än tyckte om henne. Det är en stark känslomässig faktor i ifall någon kan bli vald eller inte.

Jag kan se att Mona var svaret på allas böner efter Göran Persson. Precis som många i det senaste USA-valet var redo att rösta för en förändring - på "Inte Bush"- så ville man efter alla år med Görans buffelfasoner ha hans direkta motsats - en "Inte Persson"- någon som lyssnade på rörelsen, mäklade fred mellan olika grupperingar, var mjuk, lyhörd och bekräftande. Och då var Mona perfekt. Jag har fått intrycket att hon klarade den delen av uppdraget fint.

Problemet är att nu handlar det om ett helt annat spel - nu handlar det om att vinna val, om att se ut som en potentiell statsminister. Och då är vi faktiskt tillbaka på Göran igen, så maktmänniska han var. För att vinna ett val måste man visa det starka (men inte brutala) ledarskapet, vara trovärdig och landsfaderlig. Eller moderlig, för den delen. Jag är ingen enorm fan av Fredrik heller, det vet vissa av er, men på just den här punkten har han vunnit. Nästan på walkover.

Men.. det finns en person i det rödgröna laget som har detta - Maria Wetterstrand. Hon är universellt respekterad oavsett vilket parti man råkar hålla på, och visar starkt, klart och tydligt ledarskap. Hon är lite för ung ännu, men annars är hon stjärnan i den konstellationen. Hon kommer att bli det stora vallokomotivet, alla vet det men ingen vågar riktigt säga det. MP går som tåget, och Maria W är tufftuff nog att dra det.

När Mona talade i Sundbyberg igår muttrades det lite i leden att det var för lite rött och alldeles för mycket grönt i politiken. Tja, det är väl inte så konstigt, man är varken blinda eller döva på partikansliet. Det gröna går fantastiskt, och det röda går just nu sisådär. Så vad gör man - antingen kör man vidare på gamla och aningen trötta paroller, eller så lånar man in sådant som bevisligen fungerar här och nu.

Hade Mona varit ledare för ett halvstort parti, låt oss säga Miljöpartiet, hade det kunnat fungera jättebra. Men statsminister? Nej.Absolut inte. Och vad värre är, jag ser inte att det finns en bra naturlig efterträdare till Mona i kulisserna heller. Tomas Östros? Sällan hostar hackspetten...

Men som tur är har jag en dödsenkel lösning på de rödgrönas problem. Egentligen är det ju inte min sak att lösa dem - men vad kan jag säga, jag är generös av naturen! Låt helt enkelt Mona och Maria byta parti - med varandra. Kirrat! Mona har fått ett parti hon faktiskt är vuxen, och de rödgröna har fått ledarskap och en statsministerkandidat som kan ge Fredrik en ärlig match.

Lyssnar ni nu därinne på 68an? Förstår ni hur mycket pengar ni hade kunna spara om ni bara hade frågat mig först, istället för att importera Obamas svindyra spinndoktorer? Man ska välja närproducerat, vet ni inte det? Men.. alla har vi vårt pris, och jag är öppen för förslag. Vi kan diskutera arvodet senare...


Ska vi byta grejor..




















Några andra som tycker om gårdagen:
Mikael Wendt, Mary XJ, Per Ankersjö, Per Altenberg, Kent Persson, Tokmoderaten, Seved Monke, P2, Raymond Svensson,

torsdag 11 mars 2010

Ett folkmord, eller inte ett folkmord.. det är frågan


Hittills har det varit lite osäkert om det som hände i Turkiet 1915 verkligen hände eller inte. Om detta tvista de lärde. Med Turkiet. Men om Sveriges Riksdag idag skulle erkänna att det som hände 1915 verkligen har hänt, så rakar ju sannolikheten för att det faktiskt skulle ha hänt upp till nästan 100%. Och då blir det nästan sant att det har hänt. Men om Turkiet till slut också skulle erkänna att det som hände 1915 - mot förmodan - faktiskt har hänt.. Så är det väldigt hoppingivande, och då känns det ju plötsligt ganska otroligt att det skulle komma att hända igen. I alla fall inte i Turkiet. Och i alla fall inte samtidigt som förra gången...


Förlåt, Tage, men jag tror att du ursäktar att jag misshandlar din fantastiska monolog lite. Jag tillåter mig fräckt att ställa mig i dina skor en stund, och ana att du med ditt engagemang för människor faktiskt skulle ha känt som jag i den här frågan.

Idag har Sveriges Riksdag en möjlighet att ta ställning i en viktig folkr ättslig och människorättslig fråga. Att erkänna det folkmord på armenier, assyrier/syrianer och andra kristna som skedde i östra Turkiet 1915.



Att detta folkmord faktiskt har skett får anses bevisat bortom alla tvivel. Åtminstone utanför Turkiet. Huruvida det ska erkännas av Riksdagen eller inte har däremot vållat kraftig debatt. det rödgröna blocket kommer att rösta för ett erkännande, medan alliansen röstar mot. Med undantag av ett par modiga liberala kvinnor som följer sitt hjärta och vägrar bli röstboskap. Agneta Berliner och Gulan Avci. Idag har de all min respekt. Det är precis så jag vill se en riksdagsledamot - en människa som tänker och känner, och som följer sitt samvete istället för att bli en voteringsmaskin.

Mark Klamberg tycker att ett parlament i första hand ska stifta lagar och styra ett land, och inte ska syssla med detta. Min Svart Måndagkollega Andreas Froby håller med, liksom Expressens ledarredaktion.

Jag kan förstå den synpunkten, men.. nej! Precis som en domstols roll ibland måste vara att skapa rättvisa genom att se till lagens mening och inte bara dess bokstav, måste en nation ibland bortse från protokollet och stå för vissa okränkbara värden. Och den instans som ska göra detta, måste väl vara dess parlament.

Det här handlar inte om att den svenska staten ska agera historisk domare, och bestämma ifall något som hänt faktiskt har gjort det eller inte. För det har det.

Det den svenska staten bör göra idag är att förhålla sig till detta faktum. Att göra ett politiskt ställningstagande. Att säga (tilll, i praktiken, Turkiet):
-Vi erkänner bevisen för att ett folkmord har skett.
-Vi fördömer detta folkmord.
-Vi kräver av er att ni tar ett visst ansvar för er historia och era värderingar. Att ni först och främst slutar förneka historien, ger de grupper som har rätt till det upprättelse, och tillåter en fri, öppen, demokratisk debatt inom landet.

Självklart är detta en politisk fråga. Sveriges parlament deklarerar klart och tydligt att vi står upp för vissa värden, som vi vill försvara oavsett var i världen de hotas. Budskapet är: "Vi har sett och förstått. Vi fördömer. Och vi kräver att ni åtminstone uppför er som en normal demokratisk stat, som respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som t ex rätten till liv, till rättssäkerhet, till sitt språk och sin kultur. Rättigheter som resten av EU sätter högt. Om ni hade tänkt att hänga med oss i framtiden är det dags att skärpa upp sig, det här fungerar inte. Ni kan börja med att sluta förneka detta övergrepp som skett inom era gränser."

Mycket svårare än så är det inte.

Det finns andra länder med ett jobbigt förflutet. Tyskland och Sydafrika för att ta ett par exempel. Men de har verkligen bjudit till, inrättat sanningskommissioner och gjort allt de bara kunnat för att reda upp det som hänt, även om det legat många decennier bakåt i tiden. Och det har fungerat. I Sydafrika pratade man redan från början om en försoning. Och idag har man till stor del uppnått den tror jag. Sydafrika är ett bättre, starkare och friskare land för att man tvingats gå igenom den här processen, och jag tror att Tyskland också är det.

Det är en av de mest försvårande omständigheterna här.. Att Turkiet leker struts, och konsekvent vägrar underkasta sig denna process som visserligen är jobbig, men skulle kunna medföra så mycket gott för det. Att Turkiet förbjuder all diskussion om folkmorden, förbjuder forskning kring dem, hotar med repressalier om det ens nämns. Att Turkiet uppför sig precis som en klassisk diktaturstat, på ett sätt som inte fungerar för ett land som tänkt sig en framtid i EU. Som trampar på värden som hyllas och respekteras av alla EU-stater.

Ett land som fängslar sina medborgare om de talar sitt eget språk, medan vi i lag skyddar våra minoritetsspråk. Ett land där det är förbjudet att påstå att historiska händelser faktiskt har hänt, (vad hände med.. yttrandefriheten.. och såna småsaker.. ?) Ett land med en nationalistisk ide om "turkiskhet", och som slår ner stenhårt på alla uttryck för andra kulturer inom sina gränser. Turkiet har ett tungt bagage i MR-frågorna, och måste åtminstone börja göra sig av med en del av det innan ett EU-medlemskap kan komma på tal.

Det allra bästa vore om Turkiet inte kände sig så himla hotat av dagens fråga, och istället kunde se det som en "hjälp till självhjälp". Turkiet har många gånger understrukit sina strävanden att ta stora kliv in i den moderna, västliga världen, det var till stora delar vad Kemal Ataturks politiska projekt gick ut på. Strutsmentaliteten och snarstuckenheten är ett gigantiskt hinder för att Turkiet ska komma vidare i sin moderniseringsprocess. Ett fördömande i Riksdagen idag skulle inte bara vara ett fördömande. Om man tar det på rätt sätt - utan att gå i baklås - kan det också ses som en utsträckt hand och en hjälp på vägen.

Ja, Turkiet... Vi förstår att det här är känsligt och jobbigt för er. Ni - eller snarare era förfäder - gjorde något fruktansvärt för 95 år sedan. Vi vet det, ni vet det. Men ni måste ta i detta förr eller senare. Första steget mot förlåtelse och försoning är att man erkänner vad som hänt. Då först kan vi gå vidare. Vi vill hjälpa er. Kom nu - erkänn, och ta sedan vår hand..
Mycket bloggat är det..
Sakine, Mathias Sundin, Alice Åström, Annika Beijbom, Alexander Bard på Liberati, Per Pettersson, Bawar Ismail, Annelie Enochson, Mikael Wendt, Dilsa i Expressen, och många fler länkar hittar ni hos dem...




söndag 28 februari 2010

Dagen som Gud och alla vi andra integritetsförkämpar glömde....



Vet du vad det var för dag för en månad sedan?


Ja, det var den 28e januari, alldeles riktigt.

Ja, det var en torsdag, men det var inte det jag tänkte på heller.

Och säg nu för söte *** inte pannkaka, det här är inget matlagningsprogram!


Jag ska inte vara elak, sannolikheten är valdigt stor att du faktiskt inte vet vad det var för en dag, att du faktiskt aldrig ens hört talas om den. Vilket är synd och skam...

Det var nämligen.. trumvirvel, tack.. den Europeiska Dataskyddsdagen!
Hand upp, alla som visste det? Nej, tänkte väl det...

Vad är nu detta? Jo, det är en alleuropeisk, av Europarådet inrättad dag, som infaller den 28 januari varje år. "Tanken är att uppmärksamma allmänheten på vilka uppgifter som samlas in om dem, hur denna information används, och vilka rättigheter EU-medborgarna har när det gäller denna informationsinsamling."


Jamen Sjung Halleluja! Glöm Kanelbullens Dag och sånt trams, det här är ju en alldeles lysande ide för en märkesdag. En dag som.. som.. som nu inte en enda av oss som fortfarande bryr oss om integritetsfrågorna tycks ha uppmärksammat. Jag erkänner, jag visste faktiskt om den, men jag var för insnöad av en massa annat arbete just då för att kunna ge dagen den uppmärksamhet den förtjänade.

Så här skriver Europarådet själva:

4rd DATA PROTECTION DAY 28 JANUARY 2010 An initiative of the Council of Europe with the support of the European Commission It is a well-known fact that European citizens are generally unfamiliar with data protection issues and unaware of their rights in this respect. Moreover, data protection does not usually feature in the curricula of schools and universities. On the Data Protection Day, events should be organised all over Europe to raise awareness on data protection and inform citizens of their rights and of good practices, thereby enabling them to exercise these rights more effectively. The Data Protection Day should be a special occasion, a time set aside by each and every one of us to familiarise ourselves with a largely unknown, yet major, facet of our everyday lives. The aim of the Data Protection Day is to give European citizens the chance to understand what personal data is collected and processed about them and why, and what their rights are with respect to this processing. They should also be made aware of the risks inherent and associated with the illegal mishandling and unfair processing of their personal data. The objective of the Data Protection Day is therefore to inform and educate the public at large as to their day-to-day rights, but it may also provide data protection professionals with the opportunity of meeting data subjects.


Så OK, vi missade den i år. Sånt händer. Men det är aldrig försent att bättra sig. Jag föreslår att alla vi som faktiskt fortfarande är intresserade av att den enskilde medborgaren ska ha någon form av privatliv kvar, och att utbilda honom i vilka möjligheter han har att få rätt om det privatlivet kränks.. Att alla vi skriver in denna dag i 2011 års kalender redan nu, och i god tid funderar på vad vi kan göra för att ge den här stackars bortglömda dagen den mediala knuff den behöver, och göra den riktigt intressant.

När nu Europarådet av alla instanser inrättar en dag som denna är det minsta vi kan göra att hjälpa den på traven. De säger ju själva att tanken är att det ska ordnas lokala aktioner i varje land. Och det är faktiskt vårt jobb - vet ni några andra som kommer att göra det åt oss?

Vad säger ni - hänger ni med den 28 januari 2011? Vad vill ni göra? Bara 11 månader dit..

fredag 1 januari 2010

Vår sköna nya värld....

Så har vi fått oss ett nytt år. Hoppas ni har haft en lagom seg och skön nyårsdag, kanske en liten promenad i snön och solskenet.

Själv har jag faktiskt suttit och grupparbetat stora delar av dagen och kvällen, och.. Ni vet hur det kan vara, ju mer man gräver sig nedåt i ett ämne, desto värre blir det. Det börjar med spridda fniss och himlande ögon, över bestörta utrop och ansiktet i skämskudden... Till att man upptäcker att man sitter med något fullkomligt hårresande på skärmen.

Det är såhär, förstår ni... Ni har säkert hört talas om Lundborg och hans rasbiologiska institut i Uppsala nån gång nittonhundrafrösihop, och att inom mentalvården tvångssteriliserades personer som man av olika anledningar ansåg inte skulle få fortplanta sig - för samhällets bästa, naturligtvis. Dessa personer - psykiskt sjuka, zigenare, förmodat obotliga småkriminella, för att inte tala om vissa kvinnor som ansågs ha ett för aktivt sexliv - har i de flesta fall fått officiella ursäkter från staten, och någon form av skadestånd.

Det jag upptäckte ikväll - under ett rotande bland remissyttranden till statliga utredningar - var att lagen om tvångssterilisering från 1944 fortfarande tycks gälla. Vi har fortfarande en lag som tillåter tvångsterilisering i Sverige!



Så här illa ser det faktiskt ut, och Dr Lundborg känns inte långt borta alls..


Lag (1944:133) om kastrering

1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill. Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet. Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lag (1993:1286).

2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger.

3 § Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

4 § Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas. Lag (1991:1956).

5 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra kastrering. Åtgärden skall ske på sjukhus eller på annan vårdinrättning som socialstyrelsen godkänner. Lag (1982:766).

6 § Den som har tagit befattning med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd får inte obehörigen röja vad som därvid har förekommit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:402).

7 § Socialstyrelsens beslut i ärende om kastrering får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:9).

8 § Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller som mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger osann utsaga i ärende angående kastrering, döms, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1991:262).

9 § I mål och ärenden angående kastrering när giltigt samtycke till åtgärden saknas skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Lag (1996:1625).

10 § har upphävts genom lag (1975:692).


Övergångsregler
Övergångsbestämmelser
1971:588
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre betstämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1995:9
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.


Alltså.. Såvitt vi kan se är den här lagen fullt giltig idag. I landet som ju lovade dyrt och heligt att detta tillhörde en förgången tid och att det aldrig skulle hända igen. Men lagen som möjliggör det finns trots det kvar. Ett förbiseende, eller...?

En sak tror jag att jag kan lova er: sista ordet är verkligen inte sagt i den här frågan ännu. Watch this space..


Lite mer hittar du hos grupparbetarna Amanda och Jens.

Update:
Immanuel har snappat upp det också, och Seved tycker att det åtminstone är värt lite uppmärksamhet...

Texten ligger även hos Liberati och Svart Måndag.

Och det här var väl intressant?