Reclaiming my city.....

På min högra arm sitter ett orange plastband med nummer 382. Det är entrebandet till Stockholm Pride. Trots att Pride tog slut för snart 6 veckor sedan, så har jag inte klippt av bandet ännu. Kanske för att jag inte är färdig med den veckan ännu. Någon har kanske märkt att jag inte skrivit eller sagt ett pip om Pride, och det kan nog ha med det att göra också.

Prideveckan var ganska stressig och påfrestande i sig, men också kul förstås. Roliga möten med människor, inte minst. Men när allt var över, på söndagen, var jag aningens urlakad, och jag kan nästan svära på att det stod TILT i bägge ögonen. Eller så var det bara mina bråkiga linser. Hursomhelst, jag hade lite att smälta och fundera över, och åkte ut på Djurgården för att ta en lång, skön skogspromenad. Lång blev den, skön kan vi diskutera. Det som hände tänker jag nog bara berätta i form av världens uslaste haiku:

Man dyker upp ur buskarna. 

Man vill saker med mig. 

Jag vill inte med honom. 

Man får ont. 

Jag mår skräp. 

Det gick ju bra. -Ish.... Men det dumma är att..  trots att jag ju var medveten om att sånt kunde hända, att det mycket väl skulle komma att hända, och att det har hänt förut. Jag var ju beredd på det, trodde jag. Men jag var bara inte beredd på att det skulle kunna hända just nu, redan nu. Det var liksom för tidigt. Är jag fånig nu, eller?

Svara inte på det där sista, förresten...  


Så. Nu pyser jag ut på Djurgården. Jag går tillbaka dit nu.

Det här är MIN stad, jag äger den. Min fot har förmodligen befunnit sig på nästan varenda gatsten i den vid något tillfälle. Och jag tänker inte låta en (censur) liten (censur) (censur) ta den ifrån mig. Aldrig i livet.