Ni får ta hela mig - eller så låta bli!

Idag har det inte blivit så mycket solglasögon mot omvärlden - det hade nog sett lite löjligt ut i åska och skyfall. Däremot garanterat ofixad, väl dold i bylsiga kläder och några mörka hörn att gömma sig i under åskskurarna. Vid Odenplan fick jag sällskap i det mörka hörnet av ett brudpar i frack och krona och alltihop, som blev tvungna att ta skydd. Brudgummen var märkvärdigt lik Daniel W, men.. Nä, det var nog inte han. Tjejen i vitt var åtminstone inte ett spår lik Vickan.

Jag var i de krokarna delvis för att jag verkligen behöver mina långpromenader just nu, delvis för att tjuvkika lite på en tänkbar ny arbetsplats som Carlos Rojas erbjudit. Jag vet, det sista jag behöver fundera på just nu är väl arbete, men det kunde kanske bli en kul nystart också?

Mina senaste poster har givit upphov till några intressanta kommentarer... Dels att jag är dum som erkänner svagheter och blottor, dels att jag gör ett misstag som inte "håller mig till ämnet", och går från en politisk blogg till att blanda upp den med en massa personliga saker. Ni vet, "tjafs"....

OK, jag förstår meningen - men det är ju faktiskt bara dumt!

För det första - man måste kunna erkänna även svagheter och skuggsidor, annars är man inte riktigt mänsklig. Jag vet vad de menar - jag hade en diskussion med en känd politiker för en del år sedan, där vi pratade just om detta - hur tufft det kan vara, att man förväntas vara extremt påläst på allt men egentligen inte har en chans att hinna med, att man tar personangrepp väldigt mycket hårdare än man kan visa, att jobbet helt enkelt kräver för mycket ibland.

Jag var naiv nog att tänka tanken (högt) att man faktiskt bara kunde erkänna öppet att man inte är Stålmannen - vara sig själv, vara den vanliga människa av vanligt kött och blod som man är. Och jag fick en blick som undrade om jag verkligen var så där dum alldeles på riktigt. "Du är inte klok - de skulle hugga på det genast! Och erkänner jag ett misstag kommer de aldrig nånsin att låta mig glömma det.Jag får äta upp det i 10 år framåt"

Men jag tänker nog åtminstone insistera på att få vara mänsklig hädanefter. Ni kan vara helt lugna - jag tänker inte gå loss fullständigt med depressioner och elände - men jag tänker prata även om annat än snustorrt arbete. Om det nu får mig att verka svag, så bjuder jag på det. Jag ÄR svag ibland, men jag är också en av de starkaste och segaste människor ni någonsin kommer att kunna hitta.

Och det här med att man ska hålla sig till ett snävt ämne när man bloggar - som det står på min Facebookprofil, "I am large, I contain multitudes"! Jag är faktiskt mycket, mycket mer än bara politik och arbete - jag är känslor, musik, litteratur, resor, tankar, vackra saker och åsikter om precis allt möjligt. Lunnefåglar, japansk kultur och snygga gamla bilar. Socialantropologi och broderade 1700talsplånböcker, jugendarkitektur, babydatorer och technicolormusikaler.

Och varför skulle inte det få synas på bloggen? Blir det kanske för jobbigt och förvirrande för en tänkt läsare om jag visar hela mig och inte bara en liten snutt? Nämen hallegosingen då, fick läsaren huvudvärk nu?

Och jag kom på något riktigt ironiskt idag - jag har svurit så väldigt länge över det uteblivna politikbloggandet, över att jag bara inte hunnit och inte orkat hugga på alla möjliga aktuella frågor i den takt de rasar in. Och först nu - när jag till slut har släppt alla måsten och alla politiska tvångströjor och gett upp bloggen som mest bara ett karriärverktyg - så fick jag minsann tid och lust att skriva! Det var lite oväntat, men man lär så länge man har lever, som fyllot sa..

Så att säcka ihop en aning och att tvingas släppa tokstollejobbet var alltså den perfekta medicinen för att kunna börja blogga. Om nu nån bara ville betala mig för det här också, skulle väl lyckan vara fullkomlig....

Hade faktiskt för en gångs skull bara ett (1!) enda möte nu i veckan, och det kändes inte som någon belastning. Träffade Hanna för första gången på snart ett år, och insåg att jag glömt att kolla in hennes blogg på månader. Gick dit för att läsa ikapp lite, och blev riktigt förvånad över att hon minsann hade koll på den här bloggen och länkade den också, det trodde jag verkligen inte. Blev riktigt glad för det. Tycker mycket om Hanna. Och om hon-vet-vem, förstås.

Imorgon ska nog också bli en fridag, om jag nu inte känner för att göra något riktigt nyttigt, som att röja hemma kanske. En bra ambition kunde ju vara att kunna komma in i lägenheten utan att gå på sniskan, för alla möbler som står där sedan några veckor. Ett toalettbord och en 2x2meters tavla kanske borde vara nån annanstans än precis vid ytterdörren, och framför garderoben? Har visserligen ett styrelsemöte imorgon eftermiddag som jag väl borde vara på - men jag undrar om jag inte borde låta bli det ändå. Just nu, just den här gången kanske det vore bäst för alla inblandade.

Jaha, visst ja. Det var visst nåt bröllop imorgon också. Har jag hört. Normalt sett älskar jag bröllop... Men just det här är jag mer än less på efter alla månaders tjat i vartenda medium som överhuvudtaget uppfunnits. Och hörni, ärligt talat - passerades inte tackygränsen med Delicatos äckliga "bröllopsmazariner"?