That was the week that was....

Oj, vilken vecka.. Har inte haft många lediga sekunder, så det här får bli en sammanfattning bara..

Måndagen var Pressfrihetens dag, med manifestationer runt om i landet för Dawit Isaak.. Den frågan gör mig alltid en aning upprörd, vilket gjorde att jag fräste till lite här på bloggen..


På tisdagen rullade Allianståget genom Sverige, packat med partiledare, ministrar, journalister och jag vet inte allt. Stämningen var hög ombord, och förmodligen inte bara på grund av Göran Hägglunds HV71tårtor. Anders Borg höll ett ekonomiseminarium, och bevisade att han är en av regeringens allra kompetentaste ministrar, och en av de säkraste finansministrar vi haft på länge.

På tåget lanserade partiledarna dessutom sina 9 första vallöften, eller vad vissa genast kallade icke-löften. Jag fick genast höra invändningarna från oppositionen på Twitter, om "jäkla neggolöften", "de kan ju inte säga vad de vill göra, bara vad de inte ska göra".. och en del var så urbota dumt att jag känner att det kommer att kräva en separat post..


Onsdagen.. Låt oss säga att jag spenderade den på en liten exklusiv klinik. Går allt väl kan vi avslöja resultatet om några månader, lagom till valspurten. Rom byggdes inte på en dag, och inte jag heller.







Torsdagen var en enda stressröra. Vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att vara med på bloggträffen med Anders Jallai, författare till "Spionen på FRA". För det kommer jag att sparka mig blågrön ett tag, när jag fick höra rapporterna efteråt insåg jag att jag hade missat ett av årets kanske intressantaste möten. Bara att gratulera de som var där, Amy, Micke, Gun, Johnny, Rick, Anna och Rosemari. Men Anders skrev till mig i morse att det lär gå fler tåg, och det hoppas jag verkligen.











Jag hann också med en hel kvart inne på releasefesten för Politik 2.0 - Brit Stakstons bok om hur man gör politik på nätet. Det var fullkomligt fullpackat i lokalen på Österlånggatan, men motsatsen hade förstås varit mycket värre. Det blev inte så jättemycket mingel därinne - sist jag kollade är jag faktiskt mänsklig och behöver syre ibland, och det fanns det mycket mer av på gatan utanför. Eller möjligen koldioxid, jag är asfaltblomma och vi är trots allt i Stockholm. Jag hann iaf få en skymt av Gun, Maria Ferm, Seved, Laakso, Peter A, Emma, Jardenberg, Niklas Dahlkvist, Annika, PP-Jonatan.. Och så Amy och Jens givetvis.

Nu har jag åtminstone hunnit skumma igenom boken, och kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur man kan, och faktiskt måste börja bedriva politik. Tiden rinner snabbt ut för framför allt valstugorna, som mest besöks av ungdomar på jakt efter material till skolarbeten, och pensionärer på jakt efter en vänlig själ att prata med. Det finns ett nytt sätt att bedriva politik på, och det är dags för alla som tänkt sig en framtida politisk karriär att vakna.

Vi kan jämföra med Internet 1.0.. eller kanske 2.0, beroende på hur man ser på saken. När jag började på nätet i mitten av 90-talet handlade allt mest om att surfa, det var den stora grejen. Det, och att göra websidor med animerade facklor på! Vilket är den digitala motsvarigheten till valstugor på nätet - att shoppa runt bland de olika partierna, plocka broschyrer och läsa partiprogram. Vissa av oss andra konstiga typer tillbringade andra halvan av 90-talet på IRC istället, och sedan kom ju ICQ. (Finns det någon som ens använder ICQ idag?) IRC var ju inte för alla, men det var länge det enda sättet att kommunicera i realtid med andra människor. Och just den delen har exploderat - nätet är nu mer än någonsin ett kontaktmedium, och väljarna nöjer sig inte med broschyrer längre, som på 90-talet. Den politiskt intresserade har idag en reell möjlighet att påverka saker, att ta direktkontakt med politiker och diskutera. Ta Göran Hägglund som ett lysande exempel - han har en löpande diskussion igång på Twitter, och jag är övertygad om att han tjänar oerhört mycket på det. Ändå kommer vi inte att se det fulla genomslaget i det kommande valet - men 2014 kommer den politiker som inte snappat vikten av sociala medier att finna sig totalt frånåkt.





Torsdagen innebar ju också det brittiska valet - jag hade hoppats kunna ägna mycket tid åt att hänga med där, det är trots allt mitt andra hemland. Min gamla valkrets Westminster North föll tyvärr till Labour, men min stora förhoppning nu är att Liberaldemokraterna ska kunna tvinga fram en reform av valsystemet, så att fler alternativ får en chans att liva upp den brittiska politiska ankdammen. Den har hittills varit en låst kartell mellan de 2 partier som har mest att tjäna på saken. Nu lyckades de grönas ledare Caroline Lucas ta sig in för egen maskin, och det är jag väldigt glad för. Jag är minst lika glad för att Nick Griffin och BNP fick storstryk, brittisk politik kommer att vara rörig nog de närmaste åren utan att man tar in populister och rasister i Westminster!

Och så var det Vänsterpartiets kongress, och Baltic Pride, och.... Och helgen skulle jag egentligen ha tillbringat på RFSLs kongress i Skellefteå, jag var nominerad till förbundsstyrelsen. Men det har varit lite väl mycket på sista tiden, och stress och krassligheter fick mig istället att ta en långhelg offline. Det kan ha hjälpt, det får vi se under nästa vecka.. Vilket är om några timmar - ses då!



intressant!