Recept på kryddig rrrödgrrrön rrrörrra!

Idag vore det väĺ tjänstefel att inte kommentera gårdagen, att skriva lite om det röda laget på deras stora dag. Jag behöver inte orda så mycket om de olika talen och vad som sades - det är valår, och då blir det ändå mest slogans och stora ord. Mer pengar till alla, nya bostäder osv. Ett valår är det auktion helt enkelt - väljarna går (hoppas man) till högstbjudande. Och det gäller samtliga partier, sådana är spelets regler.

Jag tänkte istället stanna vid ett av socialdemokraternas främsta problem i valet. OK, de har några stycken, bland annat att man fortfarande känns ganska vilsna i tillvaron, och ännu inte tycks ha hittat sin själ, som försvann nån gång på 90talet.

Men ett av de mest centrala problemen gäller ledarskapet. Och heter Mona.

Det är nämligen så att en socialdemokratisk partiledare är långt ifrån bara partiledare. Eftersom man är det största partiet i det röda laget, måste han eller hon också vara en trovärdig statsministerkandidat. Alla som kan tänka sig att rösta på det röda laget, oavsett parti, måste på något sätt också förhålla sig till Mona. En röst på ett av det tre rödgröna partierna betyder en röst på Mona som landets ledare. Vi måste kunna se på Mona, tro på Mona som en ledare, som någon vi lugnt kan överlämna landets skötsel till medan vi sover, någon vi tryggt kan luta oss mot om det skulle gå åt skogen på något vis.

Och det.. tyvärr.. känns det inte som om jag skulle kunna göra.

Det finns uttyck jag kan bli allergisk mot, men ändå se poängen med - i USA måste man "Look Presidential". Med ett svenskt uttryck kan vi kalla det för att kännas statsmannamässig. Att kännas som, och se ut som, en ledare. Att kännas säker, stabil, trovärdig - regeringsduglig. Som en Angela Merkel, en Vigdis Finnbogadottir, en Tarja Halonen. En Margaret Thatcher på sin tid, vad man nu än tyckte om henne. Det är en stark känslomässig faktor i ifall någon kan bli vald eller inte.

Jag kan se att Mona var svaret på allas böner efter Göran Persson. Precis som många i det senaste USA-valet var redo att rösta för en förändring - på "Inte Bush"- så ville man efter alla år med Görans buffelfasoner ha hans direkta motsats - en "Inte Persson"- någon som lyssnade på rörelsen, mäklade fred mellan olika grupperingar, var mjuk, lyhörd och bekräftande. Och då var Mona perfekt. Jag har fått intrycket att hon klarade den delen av uppdraget fint.

Problemet är att nu handlar det om ett helt annat spel - nu handlar det om att vinna val, om att se ut som en potentiell statsminister. Och då är vi faktiskt tillbaka på Göran igen, så maktmänniska han var. För att vinna ett val måste man visa det starka (men inte brutala) ledarskapet, vara trovärdig och landsfaderlig. Eller moderlig, för den delen. Jag är ingen enorm fan av Fredrik heller, det vet vissa av er, men på just den här punkten har han vunnit. Nästan på walkover.

Men.. det finns en person i det rödgröna laget som har detta - Maria Wetterstrand. Hon är universellt respekterad oavsett vilket parti man råkar hålla på, och visar starkt, klart och tydligt ledarskap. Hon är lite för ung ännu, men annars är hon stjärnan i den konstellationen. Hon kommer att bli det stora vallokomotivet, alla vet det men ingen vågar riktigt säga det. MP går som tåget, och Maria W är tufftuff nog att dra det.

När Mona talade i Sundbyberg igår muttrades det lite i leden att det var för lite rött och alldeles för mycket grönt i politiken. Tja, det är väl inte så konstigt, man är varken blinda eller döva på partikansliet. Det gröna går fantastiskt, och det röda går just nu sisådär. Så vad gör man - antingen kör man vidare på gamla och aningen trötta paroller, eller så lånar man in sådant som bevisligen fungerar här och nu.

Hade Mona varit ledare för ett halvstort parti, låt oss säga Miljöpartiet, hade det kunnat fungera jättebra. Men statsminister? Nej.Absolut inte. Och vad värre är, jag ser inte att det finns en bra naturlig efterträdare till Mona i kulisserna heller. Tomas Östros? Sällan hostar hackspetten...

Men som tur är har jag en dödsenkel lösning på de rödgrönas problem. Egentligen är det ju inte min sak att lösa dem - men vad kan jag säga, jag är generös av naturen! Låt helt enkelt Mona och Maria byta parti - med varandra. Kirrat! Mona har fått ett parti hon faktiskt är vuxen, och de rödgröna har fått ledarskap och en statsministerkandidat som kan ge Fredrik en ärlig match.

Lyssnar ni nu därinne på 68an? Förstår ni hur mycket pengar ni hade kunna spara om ni bara hade frågat mig först, istället för att importera Obamas svindyra spinndoktorer? Man ska välja närproducerat, vet ni inte det? Men.. alla har vi vårt pris, och jag är öppen för förslag. Vi kan diskutera arvodet senare...

Ska vi byta grejor..

Några andra som tycker om gårdagen:
Mikael Wendt, Mary XJ, Per Ankersjö, Per Altenberg, Kent Persson, Tokmoderaten, Seved Monke, P2, Raymond Svensson,