Herr Utrikesminister:
Detta brev skrivs med anledning av de senaste avrättningarna som har skett i Iran och som Utrikesministern säkerligen är bekant med. Tidigt på söndag morgon den 9:e maj avrättades fem människorättsaktivister, som grundlöst anklagats för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Med en rättegång som hölls bakom stängda dörrar och utan att ha fått en rättvis prövning enligt FN stadgarna och EU deklarationen, dömdes dessa fem personer till döden.
Fyra av de fem avrättade, var från den kurdiska provinsen i Iran.
Farzad Kamangar, 35 år (man)
Ali Heidarian, 31 år (man)
Farhad Vakili, (man)
Shirin Alam Holi, 29 år (kvinna)
Mehdi Eslamian, 30 år (man)
Vi och våra svensk-iranska vänner, är djupt bekymrade över händelseutvecklingen i Iran. Vi befarar att många fler politiska fångar kommer att avrättas inom en snar framtid, som ett led i den Iranska regimens politiska terrorstrategi för att skrämma och kuva befolkningen samt eliminera all politisk opposition. Det är inte acceptabelt, att sitta tysta och inte göra något. Vi måste säga ifrån.
Vi begär därför att Utrikesdepartementet kallar in den iranska ambassadören och avkräver en förklaring till dessa summariska avrättningar, av den egna befolkningen och deras språkrör.
Vi begär att Utrikesministern förklarar för den iranska ambassadören att "Svensk utrikespolitik verkar för frihet, fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen".
Dessa värderingar kan enbart upprätthållas om vi tydligt tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Fri åsiktsbildning och yttrandefrihet.
Denna vädjan skrivs till dig av svenska medborgare och svensk-iranier som verkar för ett fritt Iran, undertecknat av:
Människorättsnätverket Föreningen Svart Måndag
Jens Odsvall Ordförande
Amanda Brihed Språkrör
Niklas Starow Aktivist
Michael Gajditza Ledamot
Christine Sahlström Ledamot
lördag 29 maj 2010
söndag 9 maj 2010
That was the week that was....
Oj, vilken vecka.. Har inte haft många lediga sekunder, så det här får bli en sammanfattning bara..
Måndagen var Pressfrihetens dag, med manifestationer runt om i landet för Dawit Isaak.. Den frågan gör mig alltid en aning upprörd, vilket gjorde att jag fräste till lite här på bloggen..
På tisdagen rullade Allianståget genom Sverige, packat med partiledare, ministrar, journalister och jag vet inte allt. Stämningen var hög ombord, och förmodligen inte bara på grund av Göran Hägglunds HV71tårtor. Anders Borg höll ett ekonomiseminarium, och bevisade att han är en av regeringens allra kompetentaste ministrar, och en av de säkraste finansministrar vi haft på länge.
På tåget lanserade partiledarna dessutom sina 9 första vallöften, eller vad vissa genast kallade icke-löften. Jag fick genast höra invändningarna från oppositionen på Twitter, om "jäkla neggolöften", "de kan ju inte säga vad de vill göra, bara vad de inte ska göra".. och en del var så urbota dumt att jag känner att det kommer att kräva en separat post..
Onsdagen.. Låt oss säga att jag spenderade den på en liten exklusiv klinik. Går allt väl kan vi avslöja resultatet om några månader, lagom till valspurten. Rom byggdes inte på en dag, och inte jag heller.
Torsdagen var en enda stressröra. Vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att vara med på bloggträffen med Anders Jallai, författare till "Spionen på FRA". För det kommer jag att sparka mig blågrön ett tag, när jag fick höra rapporterna efteråt insåg jag att jag hade missat ett av årets kanske intressantaste möten. Bara att gratulera de som var där, Amy, Micke, Gun, Johnny, Rick, Anna och Rosemari. Men Anders skrev till mig i morse att det lär gå fler tåg, och det hoppas jag verkligen.
Jag hann också med en hel kvart inne på releasefesten för Politik 2.0 - Brit Stakstons bok om hur man gör politik på nätet. Det var fullkomligt fullpackat i lokalen på Österlånggatan, men motsatsen hade förstås varit mycket värre. Det blev inte så jättemycket mingel därinne - sist jag kollade är jag faktiskt mänsklig och behöver syre ibland, och det fanns det mycket mer av på gatan utanför. Eller möjligen koldioxid, jag är asfaltblomma och vi är trots allt i Stockholm. Jag hann iaf få en skymt av Gun, Maria Ferm, Seved, Laakso, Peter A, Emma, Jardenberg, Niklas Dahlkvist, Annika, PP-Jonatan.. Och så Amy och Jens givetvis.
Nu har jag åtminstone hunnit skumma igenom boken, och kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur man kan, och faktiskt måste börja bedriva politik. Tiden rinner snabbt ut för framför allt valstugorna, som mest besöks av ungdomar på jakt efter material till skolarbeten, och pensionärer på jakt efter en vänlig själ att prata med. Det finns ett nytt sätt att bedriva politik på, och det är dags för alla som tänkt sig en framtida politisk karriär att vakna.
Vi kan jämföra med Internet 1.0.. eller kanske 2.0, beroende på hur man ser på saken. När jag började på nätet i mitten av 90-talet handlade allt mest om att surfa, det var den stora grejen. Det, och att göra websidor med animerade facklor på! Vilket är den digitala motsvarigheten till valstugor på nätet - att shoppa runt bland de olika partierna, plocka broschyrer och läsa partiprogram. Vissa av oss andra konstiga typer tillbringade andra halvan av 90-talet på IRC istället, och sedan kom ju ICQ. (Finns det någon som ens använder ICQ idag?) IRC var ju inte för alla, men det var länge det enda sättet att kommunicera i realtid med andra människor. Och just den delen har exploderat - nätet är nu mer än någonsin ett kontaktmedium, och väljarna nöjer sig inte med broschyrer längre, som på 90-talet. Den politiskt intresserade har idag en reell möjlighet att påverka saker, att ta direktkontakt med politiker och diskutera. Ta Göran Hägglund som ett lysande exempel - han har en löpande diskussion igång på Twitter, och jag är övertygad om att han tjänar oerhört mycket på det. Ändå kommer vi inte att se det fulla genomslaget i det kommande valet - men 2014 kommer den politiker som inte snappat vikten av sociala medier att finna sig totalt frånåkt.
Torsdagen innebar ju också det brittiska valet - jag hade hoppats kunna ägna mycket tid åt att hänga med där, det är trots allt mitt andra hemland. Min gamla valkrets Westminster North föll tyvärr till Labour, men min stora förhoppning nu är att Liberaldemokraterna ska kunna tvinga fram en reform av valsystemet, så att fler alternativ får en chans att liva upp den brittiska politiska ankdammen. Den har hittills varit en låst kartell mellan de 2 partier som har mest att tjäna på saken. Nu lyckades de grönas ledare Caroline Lucas ta sig in för egen maskin, och det är jag väldigt glad för. Jag är minst lika glad för att Nick Griffin och BNP fick storstryk, brittisk politik kommer att vara rörig nog de närmaste åren utan att man tar in populister och rasister i Westminster!
Och så var det Vänsterpartiets kongress, och Baltic Pride, och.... Och helgen skulle jag egentligen ha tillbringat på RFSLs kongress i Skellefteå, jag var nominerad till förbundsstyrelsen. Men det har varit lite väl mycket på sista tiden, och stress och krassligheter fick mig istället att ta en långhelg offline. Det kan ha hjälpt, det får vi se under nästa vecka.. Vilket är om några timmar - ses då!
intressant!
Måndagen var Pressfrihetens dag, med manifestationer runt om i landet för Dawit Isaak.. Den frågan gör mig alltid en aning upprörd, vilket gjorde att jag fräste till lite här på bloggen..
På tisdagen rullade Allianståget genom Sverige, packat med partiledare, ministrar, journalister och jag vet inte allt. Stämningen var hög ombord, och förmodligen inte bara på grund av Göran Hägglunds HV71tårtor. Anders Borg höll ett ekonomiseminarium, och bevisade att han är en av regeringens allra kompetentaste ministrar, och en av de säkraste finansministrar vi haft på länge.
På tåget lanserade partiledarna dessutom sina 9 första vallöften, eller vad vissa genast kallade icke-löften. Jag fick genast höra invändningarna från oppositionen på Twitter, om "jäkla neggolöften", "de kan ju inte säga vad de vill göra, bara vad de inte ska göra".. och en del var så urbota dumt att jag känner att det kommer att kräva en separat post..
Onsdagen.. Låt oss säga att jag spenderade den på en liten exklusiv klinik. Går allt väl kan vi avslöja resultatet om några månader, lagom till valspurten. Rom byggdes inte på en dag, och inte jag heller.
Torsdagen var en enda stressröra. Vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att vara med på bloggträffen med Anders Jallai, författare till "Spionen på FRA". För det kommer jag att sparka mig blågrön ett tag, när jag fick höra rapporterna efteråt insåg jag att jag hade missat ett av årets kanske intressantaste möten. Bara att gratulera de som var där, Amy, Micke, Gun, Johnny, Rick, Anna och Rosemari. Men Anders skrev till mig i morse att det lär gå fler tåg, och det hoppas jag verkligen.
Jag hann också med en hel kvart inne på releasefesten för Politik 2.0 - Brit Stakstons bok om hur man gör politik på nätet. Det var fullkomligt fullpackat i lokalen på Österlånggatan, men motsatsen hade förstås varit mycket värre. Det blev inte så jättemycket mingel därinne - sist jag kollade är jag faktiskt mänsklig och behöver syre ibland, och det fanns det mycket mer av på gatan utanför. Eller möjligen koldioxid, jag är asfaltblomma och vi är trots allt i Stockholm. Jag hann iaf få en skymt av Gun, Maria Ferm, Seved, Laakso, Peter A, Emma, Jardenberg, Niklas Dahlkvist, Annika, PP-Jonatan.. Och så Amy och Jens givetvis.
Nu har jag åtminstone hunnit skumma igenom boken, och kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur man kan, och faktiskt måste börja bedriva politik. Tiden rinner snabbt ut för framför allt valstugorna, som mest besöks av ungdomar på jakt efter material till skolarbeten, och pensionärer på jakt efter en vänlig själ att prata med. Det finns ett nytt sätt att bedriva politik på, och det är dags för alla som tänkt sig en framtida politisk karriär att vakna.
Vi kan jämföra med Internet 1.0.. eller kanske 2.0, beroende på hur man ser på saken. När jag började på nätet i mitten av 90-talet handlade allt mest om att surfa, det var den stora grejen. Det, och att göra websidor med animerade facklor på! Vilket är den digitala motsvarigheten till valstugor på nätet - att shoppa runt bland de olika partierna, plocka broschyrer och läsa partiprogram. Vissa av oss andra konstiga typer tillbringade andra halvan av 90-talet på IRC istället, och sedan kom ju ICQ. (Finns det någon som ens använder ICQ idag?) IRC var ju inte för alla, men det var länge det enda sättet att kommunicera i realtid med andra människor. Och just den delen har exploderat - nätet är nu mer än någonsin ett kontaktmedium, och väljarna nöjer sig inte med broschyrer längre, som på 90-talet. Den politiskt intresserade har idag en reell möjlighet att påverka saker, att ta direktkontakt med politiker och diskutera. Ta Göran Hägglund som ett lysande exempel - han har en löpande diskussion igång på Twitter, och jag är övertygad om att han tjänar oerhört mycket på det. Ändå kommer vi inte att se det fulla genomslaget i det kommande valet - men 2014 kommer den politiker som inte snappat vikten av sociala medier att finna sig totalt frånåkt.
Torsdagen innebar ju också det brittiska valet - jag hade hoppats kunna ägna mycket tid åt att hänga med där, det är trots allt mitt andra hemland. Min gamla valkrets Westminster North föll tyvärr till Labour, men min stora förhoppning nu är att Liberaldemokraterna ska kunna tvinga fram en reform av valsystemet, så att fler alternativ får en chans att liva upp den brittiska politiska ankdammen. Den har hittills varit en låst kartell mellan de 2 partier som har mest att tjäna på saken. Nu lyckades de grönas ledare Caroline Lucas ta sig in för egen maskin, och det är jag väldigt glad för. Jag är minst lika glad för att Nick Griffin och BNP fick storstryk, brittisk politik kommer att vara rörig nog de närmaste åren utan att man tar in populister och rasister i Westminster!
Och så var det Vänsterpartiets kongress, och Baltic Pride, och.... Och helgen skulle jag egentligen ha tillbringat på RFSLs kongress i Skellefteå, jag var nominerad till förbundsstyrelsen. Men det har varit lite väl mycket på sista tiden, och stress och krassligheter fick mig istället att ta en långhelg offline. Det kan ha hjälpt, det får vi se under nästa vecka.. Vilket är om några timmar - ses då!
intressant!
måndag 3 maj 2010
Fallet Dawit Isaak - en skam för Sverige!
Idag firas Pressfrihetens Dag runt om i världen - åtminstone i de länder som har tillräckligt mycket frihet för att man ska kunna göra det. Vi behöver inte åka särskilt långt bort för att hitta ett land där den inte finns alls. Ett av våra grannländer, Vitryssland. Man behöver inte åka mer än en kort båtresa från Öland eller Blekinge för att komma till Europas sista diktatur, och världens sista stalinistiska stat.
Och den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i NIO ÅR, sedan 2001. 3144 dagar idag. I den här artikeln i Expressen berättar hans f d fångvaktare om hur han har det just nu.
Han har suttit där i nästan ett decennium, avskuren från resten av världen. Det är svårt att föreställa sig hur det känns, och vad något sådant gör med en människa. Jag kanske kan förstå hans situation lite bättre än de flesta, men det kan bero på att mitt liv inte riktigt varit som andras..
Och jag vill också påstå att det är en form av rasism vi ser - hade han varit blond, blåögd och hetat David Isaksson, och kanske jobbat på t ex Expressen eller GP hade svenska myndigheter lagt in helt andra växlar för att få honom fri.
Nu har det pratats det en väldig massa om den där tysta diplomatin. Den som är totalt hemligstämplad, eftersom läckor skulle kunna förstöra "det känsliga förhandlingsläget", och "våra relationer till främmande makt". Det är ju en möjlighet. Eller så skulle läckor kunna visa att ansträngningarna inte varit så himla stora trots allt. Och relationerna till Eritrea kan väl inte bli så mycket sämre - de håller ju för jösse namn en svensk fången i strid mot alla rättsprinciper, den relationen kan väl inte vara så mycket att vårda längre?
Vi vill veta nu! Det är dags att bryta UD-sekretessen. Ansträngningarna har ju tydligen inte fungerat på 9 år, så ge upp nu, det kan väl inte göra något att vi får veta vad som faktiskt sagts? Det kan inte förstöra något längre, det här kommer inte att ge något. Nu vill vi veta vad ni faktiskt gjort, och det börjar bli dags att byta taktik.
Det var väl herr A Einstein som sade något i stil med att "definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig annorlunda resultat". I så fall börjar det kanske bli dags att skriva in Carl Bildt på vårdintyg snart? Efter nästan 10 år av fruktlös tyst diplomati, kanske det kan vara dags för en något mindre tyst?
Det tar emot, eftersom det kommer att drabba en oskyldig civilbefolkning, men det kan inte hjälpas. Sverige bör gå samman med andra EU-länder, och begära gemensamma ekonomiska sanktioner mot Eritrea. Så länge ni håller våra medborgare fångna, och inte ens försöker respektera grundläggande mänskliga rättigheter - då ska ni heller inte ha våra pengar. Vilket är precis vad en grupp svenska publicister och människorättsaktivister kräver på DN Debatt idag.
Så enkelt kan det vara - det känsligaste organet, näst genitalierna, är plånboksnerven. Kläm åt den ordentligt, så undrar jag om det inte händer något. Annars skickar vi bara ut budskapet att det är fritt fram för totalitära regimer att bete sig såhär om och om igen. Utan att vi gör ett enda dugg åt saken.
Och det.. Är en skam för Sverige.
Och hemskt intressant.
Andra med åsikter:
Emma, Annika Beijbom, Gulan Avci, Dick Erixon, Tjockendroppe, Hobbyfilosofen, Raymond Svensson, Farmor Gun, Pär Gustafsson, Liberati, Olle Schmidt, Adam Cwejman,
söndag 2 maj 2010
Recept på kryddig rrrödgrrrön rrrörrra!
Idag vore det väĺ tjänstefel att inte kommentera gårdagen, att skriva lite om det röda laget på deras stora dag. Jag behöver inte orda så mycket om de olika talen och vad som sades - det är valår, och då blir det ändå mest slogans och stora ord. Mer pengar till alla, nya bostäder osv. Ett valår är det auktion helt enkelt - väljarna går (hoppas man) till högstbjudande. Och det gäller samtliga partier, sådana är spelets regler.
Jag tänkte istället stanna vid ett av socialdemokraternas främsta problem i valet. OK, de har några stycken, bland annat att man fortfarande känns ganska vilsna i tillvaron, och ännu inte tycks ha hittat sin själ, som försvann nån gång på 90talet.
Men ett av de mest centrala problemen gäller ledarskapet. Och heter Mona.
Det är nämligen så att en socialdemokratisk partiledare är långt ifrån bara partiledare. Eftersom man är det största partiet i det röda laget, måste han eller hon också vara en trovärdig statsministerkandidat. Alla som kan tänka sig att rösta på det röda laget, oavsett parti, måste på något sätt också förhålla sig till Mona. En röst på ett av det tre rödgröna partierna betyder en röst på Mona som landets ledare. Vi måste kunna se på Mona, tro på Mona som en ledare, som någon vi lugnt kan överlämna landets skötsel till medan vi sover, någon vi tryggt kan luta oss mot om det skulle gå åt skogen på något vis.
Och det.. tyvärr.. känns det inte som om jag skulle kunna göra.
Det finns uttyck jag kan bli allergisk mot, men ändå se poängen med - i USA måste man "Look Presidential". Med ett svenskt uttryck kan vi kalla det för att kännas statsmannamässig. Att kännas som, och se ut som, en ledare. Att kännas säker, stabil, trovärdig - regeringsduglig. Som en Angela Merkel, en Vigdis Finnbogadottir, en Tarja Halonen. En Margaret Thatcher på sin tid, vad man nu än tyckte om henne. Det är en stark känslomässig faktor i ifall någon kan bli vald eller inte.
Jag kan se att Mona var svaret på allas böner efter Göran Persson. Precis som många i det senaste USA-valet var redo att rösta för en förändring - på "Inte Bush"- så ville man efter alla år med Görans buffelfasoner ha hans direkta motsats - en "Inte Persson"- någon som lyssnade på rörelsen, mäklade fred mellan olika grupperingar, var mjuk, lyhörd och bekräftande. Och då var Mona perfekt. Jag har fått intrycket att hon klarade den delen av uppdraget fint.
Problemet är att nu handlar det om ett helt annat spel - nu handlar det om att vinna val, om att se ut som en potentiell statsminister. Och då är vi faktiskt tillbaka på Göran igen, så maktmänniska han var. För att vinna ett val måste man visa det starka (men inte brutala) ledarskapet, vara trovärdig och landsfaderlig. Eller moderlig, för den delen. Jag är ingen enorm fan av Fredrik heller, det vet vissa av er, men på just den här punkten har han vunnit. Nästan på walkover.
Men.. det finns en person i det rödgröna laget som har detta - Maria Wetterstrand. Hon är universellt respekterad oavsett vilket parti man råkar hålla på, och visar starkt, klart och tydligt ledarskap. Hon är lite för ung ännu, men annars är hon stjärnan i den konstellationen. Hon kommer att bli det stora vallokomotivet, alla vet det men ingen vågar riktigt säga det. MP går som tåget, och Maria W är tufftuff nog att dra det.
När Mona talade i Sundbyberg igår muttrades det lite i leden att det var för lite rött och alldeles för mycket grönt i politiken. Tja, det är väl inte så konstigt, man är varken blinda eller döva på partikansliet. Det gröna går fantastiskt, och det röda går just nu sisådär. Så vad gör man - antingen kör man vidare på gamla och aningen trötta paroller, eller så lånar man in sådant som bevisligen fungerar här och nu.
Hade Mona varit ledare för ett halvstort parti, låt oss säga Miljöpartiet, hade det kunnat fungera jättebra. Men statsminister? Nej.Absolut inte. Och vad värre är, jag ser inte att det finns en bra naturlig efterträdare till Mona i kulisserna heller. Tomas Östros? Sällan hostar hackspetten...
Men som tur är har jag en dödsenkel lösning på de rödgrönas problem. Egentligen är det ju inte min sak att lösa dem - men vad kan jag säga, jag är generös av naturen! Låt helt enkelt Mona och Maria byta parti - med varandra. Kirrat! Mona har fått ett parti hon faktiskt är vuxen, och de rödgröna har fått ledarskap och en statsministerkandidat som kan ge Fredrik en ärlig match.
Lyssnar ni nu därinne på 68an? Förstår ni hur mycket pengar ni hade kunna spara om ni bara hade frågat mig först, istället för att importera Obamas svindyra spinndoktorer? Man ska välja närproducerat, vet ni inte det? Men.. alla har vi vårt pris, och jag är öppen för förslag. Vi kan diskutera arvodet senare...
Några andra som tycker om gårdagen:
Mikael Wendt, Mary XJ, Per Ankersjö, Per Altenberg, Kent Persson, Tokmoderaten, Seved Monke, P2, Raymond Svensson,
Jag tänkte istället stanna vid ett av socialdemokraternas främsta problem i valet. OK, de har några stycken, bland annat att man fortfarande känns ganska vilsna i tillvaron, och ännu inte tycks ha hittat sin själ, som försvann nån gång på 90talet.
Men ett av de mest centrala problemen gäller ledarskapet. Och heter Mona.
Det är nämligen så att en socialdemokratisk partiledare är långt ifrån bara partiledare. Eftersom man är det största partiet i det röda laget, måste han eller hon också vara en trovärdig statsministerkandidat. Alla som kan tänka sig att rösta på det röda laget, oavsett parti, måste på något sätt också förhålla sig till Mona. En röst på ett av det tre rödgröna partierna betyder en röst på Mona som landets ledare. Vi måste kunna se på Mona, tro på Mona som en ledare, som någon vi lugnt kan överlämna landets skötsel till medan vi sover, någon vi tryggt kan luta oss mot om det skulle gå åt skogen på något vis.
Och det.. tyvärr.. känns det inte som om jag skulle kunna göra.
Det finns uttyck jag kan bli allergisk mot, men ändå se poängen med - i USA måste man "Look Presidential". Med ett svenskt uttryck kan vi kalla det för att kännas statsmannamässig. Att kännas som, och se ut som, en ledare. Att kännas säker, stabil, trovärdig - regeringsduglig. Som en Angela Merkel, en Vigdis Finnbogadottir, en Tarja Halonen. En Margaret Thatcher på sin tid, vad man nu än tyckte om henne. Det är en stark känslomässig faktor i ifall någon kan bli vald eller inte.
Jag kan se att Mona var svaret på allas böner efter Göran Persson. Precis som många i det senaste USA-valet var redo att rösta för en förändring - på "Inte Bush"- så ville man efter alla år med Görans buffelfasoner ha hans direkta motsats - en "Inte Persson"- någon som lyssnade på rörelsen, mäklade fred mellan olika grupperingar, var mjuk, lyhörd och bekräftande. Och då var Mona perfekt. Jag har fått intrycket att hon klarade den delen av uppdraget fint.
Problemet är att nu handlar det om ett helt annat spel - nu handlar det om att vinna val, om att se ut som en potentiell statsminister. Och då är vi faktiskt tillbaka på Göran igen, så maktmänniska han var. För att vinna ett val måste man visa det starka (men inte brutala) ledarskapet, vara trovärdig och landsfaderlig. Eller moderlig, för den delen. Jag är ingen enorm fan av Fredrik heller, det vet vissa av er, men på just den här punkten har han vunnit. Nästan på walkover.
Men.. det finns en person i det rödgröna laget som har detta - Maria Wetterstrand. Hon är universellt respekterad oavsett vilket parti man råkar hålla på, och visar starkt, klart och tydligt ledarskap. Hon är lite för ung ännu, men annars är hon stjärnan i den konstellationen. Hon kommer att bli det stora vallokomotivet, alla vet det men ingen vågar riktigt säga det. MP går som tåget, och Maria W är tufftuff nog att dra det.
När Mona talade i Sundbyberg igår muttrades det lite i leden att det var för lite rött och alldeles för mycket grönt i politiken. Tja, det är väl inte så konstigt, man är varken blinda eller döva på partikansliet. Det gröna går fantastiskt, och det röda går just nu sisådär. Så vad gör man - antingen kör man vidare på gamla och aningen trötta paroller, eller så lånar man in sådant som bevisligen fungerar här och nu.
Hade Mona varit ledare för ett halvstort parti, låt oss säga Miljöpartiet, hade det kunnat fungera jättebra. Men statsminister? Nej.Absolut inte. Och vad värre är, jag ser inte att det finns en bra naturlig efterträdare till Mona i kulisserna heller. Tomas Östros? Sällan hostar hackspetten...
Men som tur är har jag en dödsenkel lösning på de rödgrönas problem. Egentligen är det ju inte min sak att lösa dem - men vad kan jag säga, jag är generös av naturen! Låt helt enkelt Mona och Maria byta parti - med varandra. Kirrat! Mona har fått ett parti hon faktiskt är vuxen, och de rödgröna har fått ledarskap och en statsministerkandidat som kan ge Fredrik en ärlig match.
Lyssnar ni nu därinne på 68an? Förstår ni hur mycket pengar ni hade kunna spara om ni bara hade frågat mig först, istället för att importera Obamas svindyra spinndoktorer? Man ska välja närproducerat, vet ni inte det? Men.. alla har vi vårt pris, och jag är öppen för förslag. Vi kan diskutera arvodet senare...
Ska vi byta grejor..
Några andra som tycker om gårdagen:
Mikael Wendt, Mary XJ, Per Ankersjö, Per Altenberg, Kent Persson, Tokmoderaten, Seved Monke, P2, Raymond Svensson,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)