För tre kvällar sedan vandrade jag stelfrusen omkring i kvarteren runt Mariatorget. För tre kvällar och en himla massa år sedan, försvann någon här. Någon som var mig kärare än mitt eget liv. Någon som stod mig så nära att jag inte kunde säga var jag slutade och hon började.
Och inte på alla dessa år har jag kunnat släppa taget.. Inte kunnat släppa tanken på att någonstans, på något sätt, är hon fortfarande vid liv. Nej, inte Nangijala eller nåt sådant.. Jag kan inte förklara det speciellt bra, jag vet bara att det nog inte gått en enda dag på hela tiden som jag inte tänkt på henne. Och jag måste erkänna att jag totalt har misslyckats med det som alla säger att man måste göra, "gå vidare". Just i det här fallet fanns det nog ingenstans för mig att gå.
Det enda som återstår är några foton, ett album med pressklipp, och alltmer bleknande minnen. De gör fortfarande ont, och jag blir fortfarande glad av dem. Konstigt det där.
Hon hade precis kommit in i en helt ny fas, och börjat leva livet på allvar. Hon hade kunnat få ett fantastiskt liv. Jag tror banne mig att hon hade kunnat förändra världen.
Det var väldigt kallt och mycket snö, precis som nu. Hon trodde att hon var på väg till ett alldeles vanligt möte, och hade ingen aning om vad hon vandrade rakt in i. Sedan blev kvällen ännu kallare.
Det var så väldigt onödigt alltihop. Och tiden läker faktiskt inte allt. 17 år har gått, och jag saknar henne kanske mer än någonsin. Såret är fortfarande vidöppet. Förmodligen för att jag envisas med att peta på sårskorpan.
Snälla ni, tänk er för.. Tänk på att det ni gör ibland kan få konsekvenser ni inte kan överblicka nu. Att de inte alltid kan göras ogjorda, hur mycket ni än vill. Det här är den tid på året då vi ska ge liv, värna liv, bekräfta liv. Lysa upp liv - inte släcka det. Det kan vara så väldigt skört. Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra.
God Jul, allihop!
Nu när alla andra har slutat skriva om Barack Obama och huruvida han ska ha något pris eller inte, kanske jag kan ge mig in i den debatten - nej, jag är kanske inte mycket av en flockmänniska i den meningen. Och dessutom - väntar man till sist får man sista ordet!
Eller snarare.. nej, just nobelprisdebatten struntar jag i. Ja, det var egentligen för tidigt. Ja, det hade varit bättre att vänta 3 eller 7 år till, så vi kan bedöma med facit i handen om han gjort rätt för ett pris eller inte. Nej, han har inte lyckats stänga Guantanamo, och det är illa.
Jag skulle verkligen inte vilja byta med honom. Ärligt talat, det finns inte en chans att Barack Obama ska kunna leva upp till de enorma förväntningar som världen ställer på honom. Det kan ingen som inte är gudomlig, och såvitt jag vet är han fortfarande alldeles mänsklig.
Det senaste året har miljoner spaltmil skrivits om honom, och varenda politisk kommentator härifrån till Andromedagalaxen har yttrat sig om de närmaste åren. De allra flesta av dem kommer förmodligen att ha fel. Den enkla sanningen är att ingen av oss vet någonting alls ännu. Det är alldeles för tidigt.
Obamamania är faktiskt inte så långt från Clintonmania - övertonerna var lite liknande när Clinton valdes, han var ung, snygg, charmig, leende, spelade saxofon, liknades vid JFK, och gav oss hopp om en ny tid. Nu var en frälsare oss född.
Sen var det visst något med en cigarr, och fläckar på en klänning - och så var den presidenten vingklippt för evigt.
George W Bush hade blivit en högst medelmåttig president, som inte lämnat några större avtryck i historien. En sorts Ronald Reagan, fast sämre, utan hollywoodsmajlet och framtidsoptimismen. W kläckte visserligen oneliners i mängder han också, men de var bara oavsiktligt roliga...
Sen var det visst någon som flög ett plan in i ett hus, och så förändrades vår värld för evigt.
Vi vet inte. Så enkelt är det - det är lönlöst att spekulera, allt kan förändras imorgon, på sätt vi inte kan föreställa oss idag.
**************************************************************
Men vad Barack Obama har gjort redan nu är stort nog bara det. Han har givit planeten det hopp den så väl behövde. Hopp om en bättre värld och om ett bättre USA, som talar med världen istället för att kommendera den. Han har givit miljoner människor en alldeles ny sorts hopp - en president med en kenyansk pappa, och som vuxit upp i Indonesien, kanske förstår något om livet och världen som andra presidenter aldrig gjorde. Bara det faktum att han ser ut som dem - miljoner, eller snarare miljarder människor som desperat saknat förebilder, kan nu för första gången spegla sig i USAs president!
Och där kommer vi till det kanske största av allt - han har flyttat på det möjligas gräns.
I alla år har vi vi vant oss vid hur en amerikansk president, "Den fria världens ledare", ser ut, låter och heter. En leende, lätt grånad, värdig men vänlig, maskulin, stilig (OK, bortsett från Nixon) - och vit. Oftast sprungen ur östkustetablissemanget, välbeställd, gått på de bästa skolorna, och tidigt groomats fram till att bli något stort här i världen, vare sig han faktiskt hade kapacitet för det eller ej. Han heter John, jimmy, Bill, George, Frank eller Harry. Starka, helylleamerikanska namn.
För 10 år sedan, för 5 år sedan, kanske för bara 2-3 år sedan, skulle vi aldrig kunnat tänka tanken på allvar att det skulle sitta en svart president i ovala rummet.
Men nu sitter han där. Och inte bara det - han heter Barack Hussein också!
Redan några veckor efter att han installerats, kändes det hur naturligt som helst. Det omöjliga hade plötsligt blivit möjligt.
På samma sätt hade vi heller aldrig kunnat på allvar tänka tanken på en kvinnlig president. Men det var bra nära nu, från bägge partierna. Nästa gång kan det mycket väl hända - och så var den omöjligheten också möjlig.
Och då inställer sig med en duns en fråga som vi är skyldiga oss själva och världen att tänka över... Nu när vi har sett att det som var omöjligt igår visade sig vara fullt möjligt idag bara man släpade ut trollen i ljuset.. Nu när vi har insett att begränsningen satt i våra egna huvuden.. Så måste vi fråga oss vad vi ser som fullständigt omöjligt idag, som kanske inte alls är det?
Vad är nästa steg, och vem tar det? Ett stalltips från mig till dig - åtminstone vad gäller amerikansk politik - är att titta väldigt noga på stora amerikanska TVserier de närmaste åren. Jag tror stenhårt på att de har berett mark för den förändring vi ser nu. Utan Dennis Haysbert i "24" och Jimmy Smits i "Vita Huset" hade vi kanske inte haft Obama idag. De hjälpte till att vänja det amerikanska folket vid tanken, genom att vara icke-vita och "presidential". T o m Morgan Freeman har ju spelat Gud Fader själv, och han gjorde det så bra! Och jag är övertygad om att t ex Geena Davis i "Commander in Chief" hjälpt till att bana väg för att nästa president mycket väl kan bli en kvinna.
Men vi då, lilla Sverige? Med vår självbild av världens modernaste och mest progressiva och fördomsfria land?
Tja, vi har några kvinnliga partiledare som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli statsminister. Och det skulle nog inte folket ha några större problem med.
Men handen på hjärnan - kan vi tänka oss en statsminister, oavsett kön, som är kurd? Eller turk? Eller syrian?
Kan vi tänka oss en statsminister som sitter i rullstol, som Franklin D Roosevelt, David Lega och Stephen Hawking?
Vi har en finansminister med en bohemisk hästsvans till den mörka kostymen, och en miljöminister som verkar leva mycket lycklig med sin käre man. Men kan vi tänka oss en statsminister som är bög, och tar med sin äkta man till Nobelfesten, och på statsbesök?
Det finns ett mycket vackert och kompetent nyhetsankare med afrikansk bakgrund, och lite mörkare hy. Men kan vi tänka oss ett nyhetsankare med transsexuell bakgrund, och lite mörkare röst?
Nej, vi kan nog inte det. Förrän vi står inför det. Sedan blir det plötsligt hur normalt som helst.
En svensk astronaut var otänkbart innan Christer Fuglesang. En svensk boxningsvärldsmästare var otänkbart innan Ingemar Johansson.
Det handlar om personer som flyttar på det möjligas gräns. Som visar att det vi trodde var löjligt och omöjligt faktiskt inte var det, det satt mest i våra huvuden.
Så...
*Vad är det som var omöjligt nyss? Och inte är det längre?
*Vad är det som är omöjligt nu? Och kanske inte är det imorgon?
*Vad är det som är omöjligt nu? Och inte borde vara det?
*Och vad - om något - vill du göra för att det ska bli möjligt?
