If you take these glasses from my face
I Think that you would find
I'm undeniably, certifiably just this shade of blind
I don't envy those of you
With 20/20 vision
Who've seen the world for all its worth
With crystal clear precision
There's more to see than can be seen
or said than what is heard
The day is brighter, softer, lighter
When it's slightly blurred
Nearsighted, it's another lovely day
Nearsighted, so I stumble on my way
I don't judge a friend or lover
By a first or second look
Nor a book just by its cover
Hell, I can't even see the book
Jag gick ut utan linser i idag. Det kan vara ganska skönt ibland, att få världen presenterad för sig lite lagom suddig sådär. Med solisar på dessutom, blir skyddet mot en påfrestande omvärld nästan totalt.
Det känns som om jag sett alldeles för klart en stund nu, och dessutom vill jag inte att omgivningen ska se alltför mycket av mina tårar. Jag är inte mycket för offentligt drama, åtminstone inte starring me...
Om det låter som att jag mår lite taskigt just idag, så är det alldeles korrekt. Eller.. Det har jag egentligen gjort ganska länge nu, men man kan faktiskt vänja sig vid nästan allt.. Vadå, lite stressmage och några gråtattacker om dagen har väl ingen dött av? Vadå, jobbar inte alla 15 timmar om dagen, 7 dagar i veckan?
För det har jag gjort, länge nu. Och man borde väl lyssna NÅN gång ändå, när folk hela tiden frågar hur det är med en. Alltså, inte sådär ytligt i förbifarten som alla gör, utan "hur MÅR du (egentligen)?". Eller när någon tar min hand, ser mig i ögonen och säger "Andas...". Det kanske inte är så jättebra.
Men som sagt, man kan vänja sig vid taskigt mående, om inte annat för att man bara har tappat omvärldskollen - man förstår faktiskt inte att andra inte har det såhär. Att andra inte sover 2x2 timmar per natt, och däremellan sitter och mailar folk 0330 på morgonen.
Och när man kanske ändå långsamt har börjat förstå att andra faktiskt har ett riktigt liv, kan man bara inte begripa hur de hinner!
********************************************************************************
Jag lyckades springa in i den berömda väggen redan för flera år sedan, när jag försökte sätta ihop ungefär 50-60 timmar av seminarier. Ensam. Med några extremt krävande medverkande. Men det gick bra, för det var roligt, och det var en viktig del av mitt övergripande mål, min stora dröm. Men i slutändan blev det kanske lite för mycket ändå. Jag glömde kvar mobilen på kontoret, och när jag fick fatt i den hade jag 82 missade samtal. Jobbsamtal. I det läget sa hjärnan bara "nej tack", och smet diskret ut genom personalutgången.
Den stängde av mig, och det fick ska vi säga "intressanta" resultat. Om man får polisen efter sig för att man är anmäld som försvunnen, så har det kanske gått lite för långt redan där?
När jag väl blivit "återfunnen" kastades jag direkt in i rikspolitiken, utan någon tid alls att landa. Det blev aldrig någon återhämtningsfas. Men det gjorde inget, för det var intressant, spännande, kul, viktiga frågor. Och jag arbetade med precis de människor jag ville arbeta med. Det kändes inte alls som det tunga arbete det kanske ändå var.
Strax efter blev jag tvungen att hjälpa en vän att.. Ja, överleva, helt enkelt. Det var en väldigt jobbig tid för oss bägge, men jag hade bestämt mig för att detta var någon jag ville ha kvar med mig på den här planeten. Efter att jag hade fysiskt hindrat den personen från att hoppa framför tåget på Södra Station en höstkväll var det nog jag som var närmast döden av oss, men det gjorde inget. För att det var viktigare att rädda ett liv.
Därefter blev jag anklagad för något av det grövsta, värsta man kan bli anklagad för tror jag. Det tog mig nog riktigt hårt, och jag slet för att försöka rentvå mig. Men det gjorde på något sätt inte så mycket. Personen var väldigt viktig för mig, och var under extrem stress just då. Jag kunde överse med det. Nästan.
Jag stod kanske en timme dubbelvikt i ett bilvrak en natt, och höll fast en förvirrad ung tjej som satt fastklämd. Hon visste knappt var hon var eller vad som hänt och försökte förstås slå sig loss, men hon skulle ju bara ha förvärrat sina skador. Hennes kille som satt intill var värre däran, jag fick en passerande taxichaufför att pressa en tröja som tryckförband mot hans värsta skada. Man fick skära upp halva bilen, men det gick trots allt bra, de flögs iväg med ambulanshelikopter och såvitt jag vet klarade sig bägge två.
Men på hemvägen blev en hund påkörd av en diplomatbil mitt framför mina ögon. Bilolyckan kunde jag nog hantera professionellt, jag har varit med om värre situationer. Men inte hunden. Inte de skriken. Hundar har alltid berört mig så väldigt mycket mer än.. nästan allt.
Och jag antar att ser man det såhär, i listform.... Under loppet av vad, 9 månader... Så kanske det har varit lite mycket trots allt?
Och då finns det ändå väldigt, väldigt mycket mer vardagliga dumheter jag inte tagit med. Och mycket annat som hänt sedan dess. Det här var liksom bara grunden..
*********************************************************************************
I arbetet gjorde jag nog några missbedömningar också, jag hade lite dåligt omdöme. En av de större var nog att jag satsade på mer verkstad än snack, jag kände att om jag faktiskt skulle få saker uträttade hade jag inte tid att kvacka om dem. Big mistake! Som bl a just entreprenör och marknadsförare kan jag inte fatta hur jag kunde göra en sån tabbe.
Eller kanske ändå.... Jag fick nyligen höra att jag hade trillat rakt ner i en av de klassiska kvinnofällorna (förutom duktig flicka-prylen förstås) - att göra avkall på sig själv, serva och hjälpa fram alla andra, och sedan inbilla sig att de kommer att göra detsamma för en själv. Newsflash - det händer inte! Det enda som händer är att du i slutändan står där tomhänt och utsliten, du har ju varit så upptagen med annat och andra, och konstant prioriterat ner dig och ditt på göralistan.
Men som sagt.. Man kan stå ut med mycket, om det ändå är kul och det känns riktigt bra, om man får bra respons på det man gör, och inte minst att man har ett mål. En vision. En dröm. Den stora drömmen, den som lite definierar vem du är och vad du gör. Åtminstone för dig själv. Ett stort, värdigt mål som gör att allt grovslit ändå är OK.
Och det som nu hände, var.. samtidigt med ett par andra småsmällar, visserligen.. Att jag insåg att jag förlorat Min Stora Grej. Den som jag haft mitt framför ögonen i halva mitt liv. Den som klarat mig igenom mina allra mörkaste ögonblick, genom alla möjliga vansinnigheter som ni aldrig skulle tro på, därför att jag visste att jag måste hålla ut lite till, jag ska ju göra det här och det här. Det skulle knyta ihop mitt nu med mitt då. Kalla det gärna ett livsprojekt, även om jag egentligen har mycket större projekt än just detta. Men det var bara så oerhört viktigt för mig personligen att göra det här. Det var The Big Kahuna, som jag bara måste göra för att sedan kunna gå vidare med annat.
Och nu - precis på mållinjen - har det försvunnit mitt under näsan på mig.
För att jag inte hade tid och ork att smida medan det fanns tid. För att jag var dum nog att prioritera fel, satsa på fel häst. För att jag var dum nog, punkt.
Insikten att det faktiskt inte kommer att hända. Det kommer inte att hända så som det måste hända för att jag ska orka fortsätta såhär. Insikten att man plötsligt bara står där med ingenting, och undrar vad det här skulle vara bra för. Och vad jag gör nu, egentligen...
Då säckar man ihop en liten aning, och det är vad jag gjort den senaste veckan. Jag har skrivit frenetiskt, men det är mest terapiskrivande, och ni ska vara himla glada att jag fortfarande har haft tillräckligt mycket självkontroll för att inte ha skrivit av mig här. Jag är också hemskt glad för det - jag är inte nån naturlig drama queen.
Så just nu måste jag plötsligt fundera väldigt mycket.. Omvärdera väldigt mycket. Engagemang, människor, platser, allt. Vad jag faktiskt håller på med, och varför. Kan jag ens vara kvar i Sverige så mycket längre till? Vore det inte ett väldigt bra tillfälle att återuppta min gamla globetrottande tillvaro? Jag har varit jordbunden på en plats så väldigt länge nu. Vore det inte bra att komma ut och lufta lite? Få perspektiv på allt. En chans att andas, att känna igen.
Det är ju också en del av vad som händer när du är tillräckligt trött - du ser inte riktigt att solen skiner. Du känner inte riktigt att häggen och syrenerna doftar. Du känner inte vad maten smakar. Du är inte riktigt närvarande med de som verkligen tycker om dig. Du förstår förmodligen inte ens vilka de människorna faktiskt är.
Så så är det just nu. Jag sitter lite i ruinerna av min tillvaro... OK, just den var lite drama queen kanske, men ni fattar vad jag menar.. och försöker fundera på vad jag gör av det här nu då.
Jag säger till om jag kommer på något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar