Ni får ta hela mig - eller så låta bli!

Idag har det inte blivit så mycket solglasögon mot omvärlden - det hade nog sett lite löjligt ut i åska och skyfall. Däremot garanterat ofixad, väl dold i bylsiga kläder och några mörka hörn att gömma sig i under åskskurarna. Vid Odenplan fick jag sällskap i det mörka hörnet av ett brudpar i frack och krona och alltihop, som blev tvungna att ta skydd. Brudgummen var märkvärdigt lik Daniel W, men.. Nä, det var nog inte han. Tjejen i vitt var åtminstone inte ett spår lik Vickan.

Jag var i de krokarna delvis för att jag verkligen behöver mina långpromenader just nu, delvis för att tjuvkika lite på en tänkbar ny arbetsplats som Carlos Rojas erbjudit. Jag vet, det sista jag behöver fundera på just nu är väl arbete, men det kunde kanske bli en kul nystart också?

Mina senaste poster har givit upphov till några intressanta kommentarer... Dels att jag är dum som erkänner svagheter och blottor, dels att jag gör ett misstag som inte "håller mig till ämnet", och går från en politisk blogg till att blanda upp den med en massa personliga saker. Ni vet, "tjafs"....

OK, jag förstår meningen - men det är ju faktiskt bara dumt!

För det första - man måste kunna erkänna även svagheter och skuggsidor, annars är man inte riktigt mänsklig. Jag vet vad de menar - jag hade en diskussion med en känd politiker för en del år sedan, där vi pratade just om detta - hur tufft det kan vara, att man förväntas vara extremt påläst på allt men egentligen inte har en chans att hinna med, att man tar personangrepp väldigt mycket hårdare än man kan visa, att jobbet helt enkelt kräver för mycket ibland.

Jag var naiv nog att tänka tanken (högt) att man faktiskt bara kunde erkänna öppet att man inte är Stålmannen - vara sig själv, vara den vanliga människa av vanligt kött och blod som man är. Och jag fick en blick som undrade om jag verkligen var så där dum alldeles på riktigt. "Du är inte klok - de skulle hugga på det genast! Och erkänner jag ett misstag kommer de aldrig nånsin att låta mig glömma det.Jag får äta upp det i 10 år framåt"

Men jag tänker nog åtminstone insistera på att få vara mänsklig hädanefter. Ni kan vara helt lugna - jag tänker inte gå loss fullständigt med depressioner och elände - men jag tänker prata även om annat än snustorrt arbete. Om det nu får mig att verka svag, så bjuder jag på det. Jag ÄR svag ibland, men jag är också en av de starkaste och segaste människor ni någonsin kommer att kunna hitta.

Och det här med att man ska hålla sig till ett snävt ämne när man bloggar - som det står på min Facebookprofil, "I am large, I contain multitudes"! Jag är faktiskt mycket, mycket mer än bara politik och arbete - jag är känslor, musik, litteratur, resor, tankar, vackra saker och åsikter om precis allt möjligt. Lunnefåglar, japansk kultur och snygga gamla bilar. Socialantropologi och broderade 1700talsplånböcker, jugendarkitektur, babydatorer och technicolormusikaler.

Och varför skulle inte det få synas på bloggen? Blir det kanske för jobbigt och förvirrande för en tänkt läsare om jag visar hela mig och inte bara en liten snutt? Nämen hallegosingen då, fick läsaren huvudvärk nu?

Och jag kom på något riktigt ironiskt idag - jag har svurit så väldigt länge över det uteblivna politikbloggandet, över att jag bara inte hunnit och inte orkat hugga på alla möjliga aktuella frågor i den takt de rasar in. Och först nu - när jag till slut har släppt alla måsten och alla politiska tvångströjor och gett upp bloggen som mest bara ett karriärverktyg - så fick jag minsann tid och lust att skriva! Det var lite oväntat, men man lär så länge man har lever, som fyllot sa..

Så att säcka ihop en aning och att tvingas släppa tokstollejobbet var alltså den perfekta medicinen för att kunna börja blogga. Om nu nån bara ville betala mig för det här också, skulle väl lyckan vara fullkomlig....

Hade faktiskt för en gångs skull bara ett (1!) enda möte nu i veckan, och det kändes inte som någon belastning. Träffade Hanna för första gången på snart ett år, och insåg att jag glömt att kolla in hennes blogg på månader. Gick dit för att läsa ikapp lite, och blev riktigt förvånad över att hon minsann hade koll på den här bloggen och länkade den också, det trodde jag verkligen inte. Blev riktigt glad för det. Tycker mycket om Hanna. Och om hon-vet-vem, förstås.

Imorgon ska nog också bli en fridag, om jag nu inte känner för att göra något riktigt nyttigt, som att röja hemma kanske. En bra ambition kunde ju vara att kunna komma in i lägenheten utan att gå på sniskan, för alla möbler som står där sedan några veckor. Ett toalettbord och en 2x2meters tavla kanske borde vara nån annanstans än precis vid ytterdörren, och framför garderoben? Har visserligen ett styrelsemöte imorgon eftermiddag som jag väl borde vara på - men jag undrar om jag inte borde låta bli det ändå. Just nu, just den här gången kanske det vore bäst för alla inblandade.

Jaha, visst ja. Det var visst nåt bröllop imorgon också. Har jag hört. Normalt sett älskar jag bröllop... Men just det här är jag mer än less på efter alla månaders tjat i vartenda medium som överhuvudtaget uppfunnits. Och hörni, ärligt talat - passerades inte tackygränsen med Delicatos äckliga "bröllopsmazariner"?

Bakom mina solglasögon...

If you take these glasses from my face

I Think that you would find

I'm undeniably, certifiably just this shade of blind

I don't envy those of you

With 20/20 vision

Who've seen the world for all its worth

With crystal clear precision

There's more to see than can be seen

or said than what is heard

The day is brighter, softer, lighter

When it's slightly blurred

Nearsighted, it's another lovely day

Nearsighted, so I stumble on my way

I don't judge a friend or lover

By a first or second look

Nor a book just by its cover

Hell, I can't even see the book

Jag gick ut utan linser i idag. Det kan vara ganska skönt ibland, att få världen presenterad för sig lite lagom suddig sådär. Med solisar på dessutom, blir skyddet mot en påfrestande omvärld nästan totalt.

Det känns som om jag sett alldeles för klart en stund nu, och dessutom vill jag inte att omgivningen ska se alltför mycket av mina tårar. Jag är inte mycket för offentligt drama, åtminstone inte starring me...

Om det låter som att jag mår lite taskigt just idag, så är det alldeles korrekt. Eller.. Det har jag egentligen gjort ganska länge nu, men man kan faktiskt vänja sig vid nästan allt.. Vadå, lite stressmage och några gråtattacker om dagen har väl ingen dött av? Vadå, jobbar inte alla 15 timmar om dagen, 7 dagar i veckan?

För det har jag gjort, länge nu. Och man borde väl lyssna NÅN gång ändå, när folk hela tiden frågar hur det är med en. Alltså, inte sådär ytligt i förbifarten som alla gör, utan "hur MÅR du (egentligen)?". Eller när någon tar min hand, ser mig i ögonen och säger "Andas...". Det kanske inte är så jättebra.

Men som sagt, man kan vänja sig vid taskigt mående, om inte annat för att man bara har tappat omvärldskollen - man förstår faktiskt inte att andra inte har det såhär. Att andra inte sover 2x2 timmar per natt, och däremellan sitter och mailar folk 0330 på morgonen.

Och när man kanske ändå långsamt har börjat förstå att andra faktiskt har ett riktigt liv, kan man bara inte begripa hur de hinner!

********************************************************************************

Jag lyckades springa in i den berömda väggen redan för flera år sedan, när jag försökte sätta ihop ungefär 50-60 timmar av seminarier. Ensam. Med några extremt krävande medverkande. Men det gick bra, för det var roligt, och det var en viktig del av mitt övergripande mål, min stora dröm. Men i slutändan blev det kanske lite för mycket ändå. Jag glömde kvar mobilen på kontoret, och när jag fick fatt i den hade jag 82 missade samtal. Jobbsamtal. I det läget sa hjärnan bara "nej tack", och smet diskret ut genom personalutgången.

Den stängde av mig, och det fick ska vi säga "intressanta" resultat. Om man får polisen efter sig för att man är anmäld som försvunnen, så har det kanske gått lite för långt redan där?

När jag väl blivit "återfunnen" kastades jag direkt in i rikspolitiken, utan någon tid alls att landa. Det blev aldrig någon återhämtningsfas. Men det gjorde inget, för det var intressant, spännande, kul, viktiga frågor. Och jag arbetade med precis de människor jag ville arbeta med. Det kändes inte alls som det tunga arbete det kanske ändå var.

Strax efter blev jag tvungen att hjälpa en vän att.. Ja, överleva, helt enkelt. Det var en väldigt jobbig tid för oss bägge, men jag hade bestämt mig för att detta var någon jag ville ha kvar med mig på den här planeten. Efter att jag hade fysiskt hindrat den personen från att hoppa framför tåget på Södra Station en höstkväll var det nog jag som var närmast döden av oss, men det gjorde inget. För att det var viktigare att rädda ett liv.

Därefter blev jag anklagad för något av det grövsta, värsta man kan bli anklagad för tror jag. Det tog mig nog riktigt hårt, och jag slet för att försöka rentvå mig. Men det gjorde på något sätt inte så mycket. Personen var väldigt viktig för mig, och var under extrem stress just då. Jag kunde överse med det. Nästan.

Jag stod kanske en timme dubbelvikt i ett bilvrak en natt, och höll fast en förvirrad ung tjej som satt fastklämd. Hon visste knappt var hon var eller vad som hänt och försökte förstås slå sig loss, men hon skulle ju bara ha förvärrat sina skador. Hennes kille som satt intill var värre däran, jag fick en passerande taxichaufför att pressa en tröja som tryckförband mot hans värsta skada. Man fick skära upp halva bilen, men det gick trots allt bra, de flögs iväg med ambulanshelikopter och såvitt jag vet klarade sig bägge två.

Men på hemvägen blev en hund påkörd av en diplomatbil mitt framför mina ögon. Bilolyckan kunde jag nog hantera professionellt, jag har varit med om värre situationer. Men inte hunden. Inte de skriken. Hundar har alltid berört mig så väldigt mycket mer än.. nästan allt.

Och jag antar att ser man det såhär, i listform.... Under loppet av vad, 9 månader... Så kanske det har varit lite mycket trots allt?

Och då finns det ändå väldigt, väldigt mycket mer vardagliga dumheter jag inte tagit med. Och mycket annat som hänt sedan dess. Det här var liksom bara grunden..

*********************************************************************************

I arbetet gjorde jag nog några missbedömningar också, jag hade lite dåligt omdöme. En av de större var nog att jag satsade på mer verkstad än snack, jag kände att om jag faktiskt skulle få saker uträttade hade jag inte tid att kvacka om dem. Big mistake! Som bl a just entreprenör och marknadsförare kan jag inte fatta hur jag kunde göra en sån tabbe.

Eller kanske ändå.... Jag fick nyligen höra att jag hade trillat rakt ner i en av de klassiska kvinnofällorna (förutom duktig flicka-prylen förstås) - att göra avkall på sig själv, serva och hjälpa fram alla andra, och sedan inbilla sig att de kommer att göra detsamma för en själv. Newsflash - det händer inte! Det enda som händer är att du i slutändan står där tomhänt och utsliten, du har ju varit så upptagen med annat och andra, och konstant prioriterat ner dig och ditt på göralistan.

Men som sagt.. Man kan stå ut med mycket, om det ändå är kul och det känns riktigt bra, om man får bra respons på det man gör, och inte minst att man har ett mål. En vision. En dröm. Den stora drömmen, den som lite definierar vem du är och vad du gör. Åtminstone för dig själv. Ett stort, värdigt mål som gör att allt grovslit ändå är OK.

Och det som nu hände, var.. samtidigt med ett par andra småsmällar, visserligen.. Att jag insåg att jag förlorat Min Stora Grej. Den som jag haft mitt framför ögonen i halva mitt liv. Den som klarat mig igenom mina allra mörkaste ögonblick, genom alla möjliga vansinnigheter som ni aldrig skulle tro på, därför att jag visste att jag måste hålla ut lite till, jag ska ju göra det här och det här. Det skulle knyta ihop mitt nu med mitt då. Kalla det gärna ett livsprojekt, även om jag egentligen har mycket större projekt än just detta. Men det var bara så oerhört viktigt för mig personligen att göra det här. Det var The Big Kahuna, som jag bara måste göra för att sedan kunna gå vidare med annat.

Och nu - precis på mållinjen - har det försvunnit mitt under näsan på mig.

För att jag inte hade tid och ork att smida medan det fanns tid. För att jag var dum nog att prioritera fel, satsa på fel häst. För att jag var dum nog, punkt.

Insikten att det faktiskt inte kommer att hända. Det kommer inte att hända så som det måste hända för att jag ska orka fortsätta såhär. Insikten att man plötsligt bara står där med ingenting, och undrar vad det här skulle vara bra för. Och vad jag gör nu, egentligen...

Då säckar man ihop en liten aning, och det är vad jag gjort den senaste veckan. Jag har skrivit frenetiskt, men det är mest terapiskrivande, och ni ska vara himla glada att jag fortfarande har haft tillräckligt mycket självkontroll för att inte ha skrivit av mig här. Jag är också hemskt glad för det - jag är inte nån naturlig drama queen.

Så just nu måste jag plötsligt fundera väldigt mycket.. Omvärdera väldigt mycket. Engagemang, människor, platser, allt. Vad jag faktiskt håller på med, och varför. Kan jag ens vara kvar i Sverige så mycket längre till? Vore det inte ett väldigt bra tillfälle att återuppta min gamla globetrottande tillvaro? Jag har varit jordbunden på en plats så väldigt länge nu. Vore det inte bra att komma ut och lufta lite? Få perspektiv på allt. En chans att andas, att känna igen.

Det är ju också en del av vad som händer när du är tillräckligt trött - du ser inte riktigt att solen skiner. Du känner inte riktigt att häggen och syrenerna doftar. Du känner inte vad maten smakar. Du är inte riktigt närvarande med de som verkligen tycker om dig. Du förstår förmodligen inte ens vilka de människorna faktiskt är.

Så så är det just nu. Jag sitter lite i ruinerna av min tillvaro... OK, just den var lite drama queen kanske, men ni fattar vad jag menar.. och försöker fundera på vad jag gör av det här nu då.

Jag säger till om jag kommer på något.

If shopping won't bring you happiness, you just don't know where...

För mycket? Mja.. kanske. Men vad är egentligen för mycket? Och varför inte?

Jag kan ju lika gärna säga det själv, eller hur?

En stolt synderskas bekännelse!

Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har stoppat en en annons om ett sommarläger för kristna HBT-personer. Annonsen ni ser här ovan. Hon gör det med motiveringen att:
"En annons för en organisation som bejakar och uppmuntrar utlevd homosexualitet skulle, bedömer jag, vara stötande för stora delar av Dagens läsekrets som har en annan uppfattning i den frågan. Formuleringen i annonsen "30 års kamp i kyrkorna lönar sig" förstärker intrycket. Dagen har uttryckt uppfattningen att den kamp som lett till att Svenska kyrkan numera viger även samkönade par inte är något att glädja sig åt, utan att sörja. Det är en hållning som många av våra läsare delar."


Ja, Moder Elisabeth, jag erkänner - jag är Satans utsända, och ungdomens förförare. Jag har förlett en grupp alldeles oskyldiga ungdomar att trilla av den smala vägen, och lurat dem att tänka orena tankar. Som t ex den hädiska iden att det faktiskt kan vara OK för dem att vara precis som de är. Att de rent av kan få vara glada och stolta över det. Fy på mig.

I vintras gick jag nämligen ut, förvillande lik den klassiska Hans & Greta-häxan, och samlade ihop små barn till en konfirmationsgrupp med HBT-inriktning, i Svenska Kyrkans regi. Redan detta är illa nog - Svenska Kyrkan är ju en avfälling, en sån där modern, progressiv kraft som nån gång ibland försöker röra sig ett par steg framåt, och då förtörnar alla de mer.. ska vi säga traditionellt inriktade samfunden.

Och sedan tillbringade vi såklart varje tisdagkväll hela våren tillsammans i en stor ormgrop.. F'låt, jag menar i det ormbo som kan uppstå när man ska reda ut varför det kanske inte stämmer att alla som inte känner sig hemma med man+kvinna+missionären
+passadignogaförattutforskadinsexualitetdetallraminstabortomdet kommer att för evigt brinna i helvetet, som t ex en viss pastor Green försöker köra ner i halsen på folk. Eller att om du faktiskt inte känner dig hemma med den kropp och det kön du fötts in i så får du vackert leva med det, för Gud gör inga misstag.

Jag fastnar speciellt vid affischens slogan - "Ge mig en plats där jag kan växa". Det är precis vad jag känner att vi gav våra ungdomar. En frizon. En plats där de kunde utvecklas, i trygghet. En plats dit de kunde komma och veta att de var bland vänner, att de inte skulle bli dömda. En plats där de kunde berätta saker de inte ens berättat för kompisar eller föräldrar. En plats där de fick
vara. fick bli bekräftade, och fick känna att de var alldeles OK som de var - eller som de ville vara. Det är en av de allra viktigaste saker man överhuvudtaget kan ge ungdomar om de ska växa rakt. Tidningen Dagen däremot väljer att döma och fördöma.

Nej, det är inte Svenska Kyrkan som avfaller från den smala vägen. Det är Svenska Kyrkan som inser att tiden gått, och att man ibland måste röra sig med den, medan andra väljer att stå kvar och bli frånåkta.

Det blir faktiskt värre - dels är jag inte redo för botgöring, därför att anser att jag skapat något fint och vackert. Och dels tänker jag minsann göra om det! Inte nog med att en ny grupp ska startas i Stockholm så fort som möjligt, vi kommer dessutom att försöka sprida detta över hela landet. Vi ska ge den här möjligheten til alla ungdomar som vill ha den.

Elisabeth Sandlund och Dagen bekräftar precis det jag skrev i ett pressmeddelande i samband med äktenskapsbeslutet förra hösten - vi i Regnbågsmässan önskar verkligen att vi inte skulle behövas. Vi jobbar hårt på att kunna avskaffa oss själva. Men än så länge behövs vi, och många som kämpar med oss.


PS: Kära Moder Elisabeth - Jag glömde bekänna en sak. Jag har också begått självbefläckelse. Dessutom i församlingshuset, mitt ibland konfirmanderna!

När jag tippade ner tallriken med marängsviss i knät. De fläckarna går nog aldrig bort, tror jag.
DS.



Och som tur är har ganska många nu uppmärksammat detta.. Så vi kanske klarar oss utan Dagen den här gången?
KarinLV,
P2
Amy
Trollhare
Carina Boberg,
Krassman
Stefans konpirationer
Adam Cwejman
SvD
DN
Kyrkans Tidning
Transbloggen
Ulf Bjereld
Gert Gelotte
Gregorius Rex
Marta Axner
Seglora Smedja
Newsdesk


Och visst var det här intressant?

HBT-rörelsen har vuxit upp - åtminstone delvis...

Så var det då Sveriges nationaldag. Hurra - eller nåt.. Ärligt talat har jag liksom tydligen större delen av svenska folket svårt att ta till mig denna dag, som fortfarande mest känns som när några lätt dammiga hemvärnsmän och folkdanslag hämtade flaggor ur kungens hand. Oops, det gör de visst fortfarande..

Jag var för några veckor sedan med när Stockholms alla norrmän (och en hel drös hedersnorrmän) firade syttende mai. Det är iofs hemskt kul, men också en aning tragiskt att norrmännen lyckas få till en större fest på SIN nationaldag här i Stockholm, än vad stockholmarna själva lyckas åstadkomma på sin... Igår kväll åkte jag med en iransk taxichaufför, som snabbt hade förstått det vi alla egentligen insett, att ingen av oss vet vad vi egentligen firar. Hade vi varit i krig, hade vi levt under förtryck som min taxikompis Hassan, då hade vi minsann firat sade han. Och visst - norrmännen vet vad krig och ockupation vill säga. I Finland är kriget ett nationellt trauma. Där firar man verkligen sin frihet, som vunnits till priset av tusentals liter av folkets blod. Men vad firar vi - att knäckebrödshemulen Gustaf Vasa red in i Stockholm 1523? Jippii, way to go Gurra..

Men även om jag inte riktigt kan jobba upp en feststämning, så känner jag att om vi nu ska ha en nationaldag och när vi är så rädda för att den ska kapas av nationalister, så är den allra bästa medicinen att svenska folket hittar en anledning att själva fira dagen, att ta tillbaka den från diverse mörka krafter. Som det nu är finns det ett vakuum som nationalisterna själva hur lätt som helst kan invadera och muta in som sitt territorium.

Nationalism förresten.. De allra flesta länder är djupt nationalistiska på något vis, medan Sverige konstant dras med.. Ja, vad? Kroniskt dålig självkänsla? Jag menar, herregud, detta är det enda land jag vet där någon kan sitta och säga "Åh, så underbart osvenskt!". Kan ni tänka er en fransman kläcka ur sig "Så underbart ofranskt!"? Nä, just det.. Det är inget fel med att vara lite lagom nationalistiska ibland, bara man inte kränker andra på kuppen. Och nationalistiska ÄR vi - titta bara så fort det handlar om sport, melodifestivalen, Christer Fuglesang, whatever. DÅ är det OK att vifta med flaggan.

Och jag då, är jag svensk? Nja, vet inte det jag. Visst, mitt pass är svenskt, men jag har många identiteter som är mycket centralare, viktigare och säger mycket mer om mig än "svensk". "Svensk" hamnar kanske på åttonde plats, efter t ex "stockholmare" och "londoner".



I morse kl 8 skulle jag ha varit vid Sjöhistoriska Museet, jag blev inbjuden till en flagghissningsceremoni som tydligen är traditionell, men som jag inte hade en aning om existerade. Stockholm Pride's ordförande Pär Wiktorsson hissar fanor tillsammans med Riksdagens talman Per Westerberg. Inte party party kanske, men en viktigare symbolhandling än vad många inser. Och jag hade nog varit där, om jag inte varit allergisk mot klockslag typ 0800, efter en lördagkväll som slutade obetydligt tidigare..

Men så såg jag att det skapats en Facebookgrupp mot detta, i protest mot "Stockholm Prides nationalistiska utspel". Programförklaringen lyder såhär:

Ordföranden för Stockholm Pride ska hissa svenska flaggan på nationaldagen vid Sjöhistoriska muséet.
Hur firandet av nationalstaten Sverige kan kopplas till hbtq-rättigheter är för oss en gåta. Det är ett hån mot alla hbtq-personer som dött eller lever under förföljelse och förtryck till följd av utvisningar. Det är också ett hån mot alla de som lever utan papper och grundläggande mänskliga rättigheter i det här landet. Att Stockholm Prides förtroendevalda är med och stödjer en tillställning som hyllar nationalstaten och dess bloddränkta gränser är därför helt obegripligt. Vi skapade den här gruppen för att vi anser att hbtq-solidariteten måste sträcka sig längre än så.



"Nationalistiskt utspel"? Men kära nån... Pär förklarar själv sin inställning här, och det gör han bra. Han är kritisk mot mycket i sitt tal, och det är inte alls nån "blind hyllning av nationalstaten Sverige". Själv tänker jag ungefär såhär:


-Ja - ingen har påstått att Sverige är perfekt på det här området, inte alls. Vi har fortfarande massor av missförhållanden att kämpa med.

-Ja, vi utvisar HBT-flyktingar till diktaturer och teokratier, det är helt fruktansvärt, och vi är många som jobbar hårt för att Mir Abbas ska vara det sista offret för den politiken. Inte för att jag tror att han blir det, men...

-Ja, i Sverige lever fortfarande många papperslösa, som inte vågar ge sig tillkänna för myndigheterna, just av rädsla för avvisning.

-Ja, det finns fortfarande grupper i Sverige som saknar centrala mänskliga rättigheter - till exempel transpersoner, som i praktiken tvingas att avstå sin reproduktionsförmåga helt i onödan för att alls få livsuppehållande vård.

-Ja, vi har fortfarande mycket att jobba på, och det gör vi. Och det gör inte minst Stockholm Pride, genom att varje år belysa missförhållanden. När jag arbetade med Europride 2008 satte jag bl a en boll i rullning för att ge alla rätten att få ta de namn de vill, utan att drabbas av myndigheternas godtycke. En fråga som absolut inte handlar om liv och död, men är en viktig rättighetsfråga för de som berörs av den. Just nu arbetar jag och andra hårt för att lyfta frågor om tvångssteriliseringar och rätten att åtminstone ha chansen att få bli förälder.




Men tänk lite längre än näsan är lång, mina regnbågsvänner - flagghissningen idag handlar inte om en unken nationalistisk tillställning med tveksamma baktankar. Det här är istället ett tydligt bevis för hur långt HBT-rörelsen faktiskt har kommit i Sverige, vilka framsteg vi faktiskt gjort. För 10 år sedan hade det varit otänkbart att en av den svenska HBT-rörelsens tyngsta företrädare skulle bli påtänkt för detta. I en europeisk jämförelse är det fortfarande ganska otänkbart att en prideordförande skulle få stå med parlamentets talman och och hissa fanan - och med regnbågsflaggan överst också! Det finns bara inte på kartan. Utom just i Sverige.

Att just Stockholm Pride's ordförande står där och hissar flaggan är i sig ett sätt att ta tillbaka nationaldagen från nassarna. Att visa att här står vi, med svenska flaggan OCH regnbågsflaggan, och nationen står bakom detta. Sverige som nation gör en markering att man en sådan här dag visar solidaritet och står bakom mångfalden. Det är faktiskt ganska stort.

Sverige är idag ett av världens bästa länder för HBT-personer att leva i, så är det bara. Men inte för alla. Det finns fortfarande mycket kvar att jobba med, och det ska vi göra också. Och då underlättar det ändå lite att tänka sig Per och Pär med de bägge flaggorna. Sverige är ett land där det finns hopp. Hopp om förbättring, hopp om mångfalden, hopp om rättigheter för alla.






Var det här intressant?