Så var det då Sveriges nationaldag. Hurra - eller nåt.. Ärligt talat har jag liksom tydligen större delen av svenska folket svårt att ta till mig denna dag, som fortfarande mest känns som när några lätt dammiga hemvärnsmän och folkdanslag hämtade flaggor ur kungens hand. Oops, det gör de visst fortfarande..
Jag var för några veckor sedan med när Stockholms alla norrmän (och en hel drös hedersnorrmän) firade syttende mai. Det är iofs hemskt kul, men också en aning tragiskt att norrmännen lyckas få till en större fest på SIN nationaldag här i Stockholm, än vad stockholmarna själva lyckas åstadkomma på sin... Igår kväll åkte jag med en iransk taxichaufför, som snabbt hade förstått det vi alla egentligen insett, att ingen av oss vet vad vi egentligen firar. Hade vi varit i krig, hade vi levt under förtryck som min taxikompis Hassan, då hade vi minsann firat sade han. Och visst - norrmännen vet vad krig och ockupation vill säga. I Finland är kriget ett nationellt trauma. Där firar man verkligen sin frihet, som vunnits till priset av tusentals liter av folkets blod. Men vad firar vi - att knäckebrödshemulen Gustaf Vasa red in i Stockholm 1523? Jippii, way to go Gurra..
Men även om jag inte riktigt kan jobba upp en feststämning, så känner jag att om vi nu ska ha en nationaldag och när vi är så rädda för att den ska kapas av nationalister, så är den allra bästa medicinen att svenska folket hittar en anledning att själva fira dagen, att ta tillbaka den från diverse mörka krafter. Som det nu är finns det ett vakuum som nationalisterna själva hur lätt som helst kan invadera och muta in som sitt territorium.
Nationalism förresten.. De allra flesta länder är djupt nationalistiska på något vis, medan Sverige konstant dras med.. Ja, vad? Kroniskt dålig självkänsla? Jag menar, herregud, detta är det enda land jag vet där någon kan sitta och säga "Åh, så underbart osvenskt!". Kan ni tänka er en fransman kläcka ur sig "Så underbart ofranskt!"? Nä, just det.. Det är inget fel med att vara lite lagom nationalistiska ibland, bara man inte kränker andra på kuppen. Och nationalistiska ÄR vi - titta bara så fort det handlar om sport, melodifestivalen, Christer Fuglesang, whatever. DÅ är det OK att vifta med flaggan.
Och jag då, är jag svensk? Nja, vet inte det jag. Visst, mitt pass är svenskt, men jag har många identiteter som är mycket centralare, viktigare och säger mycket mer om mig än "svensk". "Svensk" hamnar kanske på åttonde plats, efter t ex "stockholmare" och "londoner".
I morse kl 8 skulle jag ha varit vid Sjöhistoriska Museet, jag blev inbjuden till en flagghissningsceremoni som tydligen är traditionell, men som jag inte hade en aning om existerade. Stockholm Pride's ordförande Pär Wiktorsson hissar fanor tillsammans med Riksdagens talman Per Westerberg. Inte party party kanske, men en viktigare symbolhandling än vad många inser. Och jag hade nog varit där, om jag inte varit allergisk mot klockslag typ 0800, efter en lördagkväll som slutade obetydligt tidigare..
Men så såg jag att det skapats en Facebookgrupp mot detta, i protest mot "Stockholm Prides nationalistiska utspel". Programförklaringen lyder såhär:
Ordföranden för Stockholm Pride ska hissa svenska flaggan på nationaldagen vid Sjöhistoriska muséet.
Hur firandet av nationalstaten Sverige kan kopplas till hbtq-rättigheter är för oss en gåta. Det är ett hån mot alla hbtq-personer som dött eller lever under förföljelse och förtryck till följd av utvisningar. Det är också ett hån mot alla de som lever utan papper och grundläggande mänskliga rättigheter i det här landet. Att Stockholm Prides förtroendevalda är med och stödjer en tillställning som hyllar nationalstaten och dess bloddränkta gränser är därför helt obegripligt. Vi skapade den här gruppen för att vi anser att hbtq-solidariteten måste sträcka sig längre än så.
"Nationalistiskt utspel"? Men kära nån... Pär förklarar själv sin inställning här, och det gör han bra. Han är kritisk mot mycket i sitt tal, och det är inte alls nån "blind hyllning av nationalstaten Sverige". Själv tänker jag ungefär såhär:
-Ja - ingen har påstått att Sverige är perfekt på det här området, inte alls. Vi har fortfarande massor av missförhållanden att kämpa med.
-Ja, vi utvisar HBT-flyktingar till diktaturer och teokratier, det är helt fruktansvärt, och vi är många som jobbar hårt för att Mir Abbas ska vara det sista offret för den politiken. Inte för att jag tror att han blir det, men...
-Ja, i Sverige lever fortfarande många papperslösa, som inte vågar ge sig tillkänna för myndigheterna, just av rädsla för avvisning.
-Ja, det finns fortfarande grupper i Sverige som saknar centrala mänskliga rättigheter - till exempel transpersoner, som i praktiken tvingas att avstå sin reproduktionsförmåga helt i onödan för att alls få livsuppehållande vård.
-Ja, vi har fortfarande mycket att jobba på, och det gör vi. Och det gör inte minst Stockholm Pride, genom att varje år belysa missförhållanden. När jag arbetade med Europride 2008 satte jag bl a en boll i rullning för att ge alla rätten att få ta de namn de vill, utan att drabbas av myndigheternas godtycke. En fråga som absolut inte handlar om liv och död, men är en viktig rättighetsfråga för de som berörs av den. Just nu arbetar jag och andra hårt för att lyfta frågor om tvångssteriliseringar och rätten att åtminstone ha chansen att få bli förälder.
Men tänk lite längre än näsan är lång, mina regnbågsvänner - flagghissningen idag handlar inte om en unken nationalistisk tillställning med tveksamma baktankar. Det här är istället ett tydligt bevis för hur långt HBT-rörelsen faktiskt har kommit i Sverige, vilka framsteg vi faktiskt gjort. För 10 år sedan hade det varit otänkbart att en av den svenska HBT-rörelsens tyngsta företrädare skulle bli påtänkt för detta. I en europeisk jämförelse är det fortfarande ganska otänkbart att en prideordförande skulle få stå med parlamentets talman och och hissa fanan - och med regnbågsflaggan överst också! Det finns bara inte på kartan. Utom just i Sverige.
Att just Stockholm Pride's ordförande står där och hissar flaggan är i sig ett sätt att ta tillbaka nationaldagen från nassarna. Att visa att här står vi, med svenska flaggan OCH regnbågsflaggan, och nationen står bakom detta. Sverige som nation gör en markering att man en sådan här dag visar solidaritet och står bakom mångfalden. Det är faktiskt ganska stort.
Sverige är idag ett av världens bästa länder för HBT-personer att leva i, så är det bara. Men inte för alla. Det finns fortfarande mycket kvar att jobba med, och det ska vi göra också. Och då underlättar det ändå lite att tänka sig Per och Pär med de bägge flaggorna. Sverige är ett land där det finns hopp. Hopp om förbättring, hopp om mångfalden, hopp om rättigheter för alla.
Var det här intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar