Hittills har det varit lite osäkert om det som hände i Turkiet 1915 verkligen hände eller inte. Om detta tvista de lärde. Med Turkiet. Men om Sveriges Riksdag idag skulle erkänna att det som hände 1915 verkligen har hänt, så rakar ju sannolikheten för att det faktiskt skulle ha hänt upp till nästan 100%. Och då blir det nästan sant att det har hänt. Men om Turkiet till slut också skulle erkänna att det som hände 1915 - mot förmodan - faktiskt har hänt.. Så är det väldigt hoppingivande, och då känns det ju plötsligt ganska otroligt att det skulle komma att hända igen. I alla fall inte i Turkiet. Och i alla fall inte samtidigt som förra gången...
Förlåt, Tage, men jag tror att du ursäktar att jag misshandlar din fantastiska monolog lite. Jag tillåter mig fräckt att ställa mig i dina skor en stund, och ana att du med ditt engagemang för människor faktiskt skulle ha känt som jag i den här frågan.
Idag har Sveriges Riksdag en möjlighet att ta ställning i en viktig folkr ättslig och människorättslig fråga. Att erkänna det folkmord på armenier, assyrier/syrianer och andra kristna som skedde i östra Turkiet 1915.
Att detta folkmord faktiskt har skett får anses bevisat bortom alla tvivel. Åtminstone utanför Turkiet. Huruvida det ska erkännas av Riksdagen eller inte har däremot vållat kraftig debatt. det rödgröna blocket kommer att rösta för ett erkännande, medan alliansen röstar mot. Med undantag av ett par modiga liberala kvinnor som följer sitt hjärta och vägrar bli röstboskap. Agneta Berliner och Gulan Avci. Idag har de all min respekt. Det är precis så jag vill se en riksdagsledamot - en människa som tänker och känner, och som följer sitt samvete istället för att bli en voteringsmaskin.
Mark Klamberg tycker att ett parlament i första hand ska stifta lagar och styra ett land, och inte ska syssla med detta. Min Svart Måndagkollega Andreas Froby håller med, liksom Expressens ledarredaktion.
Jag kan förstå den synpunkten, men.. nej! Precis som en domstols roll ibland måste vara att skapa rättvisa genom att se till lagens mening och inte bara dess bokstav, måste en nation ibland bortse från protokollet och stå för vissa okränkbara värden. Och den instans som ska göra detta, måste väl vara dess parlament.
Det här handlar inte om att den svenska staten ska agera historisk domare, och bestämma ifall något som hänt faktiskt har gjort det eller inte. För det har det.
Det den svenska staten bör göra idag är att förhålla sig till detta faktum. Att göra ett politiskt ställningstagande. Att säga (tilll, i praktiken, Turkiet):
-Vi erkänner bevisen för att ett folkmord har skett.
-Vi fördömer detta folkmord.
-Vi kräver av er att ni tar ett visst ansvar för er historia och era värderingar. Att ni först och främst slutar förneka historien, ger de grupper som har rätt till det upprättelse, och tillåter en fri, öppen, demokratisk debatt inom landet.
Självklart är detta en politisk fråga. Sveriges parlament deklarerar klart och tydligt att vi står upp för vissa värden, som vi vill försvara oavsett var i världen de hotas. Budskapet är: "Vi har sett och förstått. Vi fördömer. Och vi kräver att ni åtminstone uppför er som en normal demokratisk stat, som respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som t ex rätten till liv, till rättssäkerhet, till sitt språk och sin kultur. Rättigheter som resten av EU sätter högt. Om ni hade tänkt att hänga med oss i framtiden är det dags att skärpa upp sig, det här fungerar inte. Ni kan börja med att sluta förneka detta övergrepp som skett inom era gränser."
Mycket svårare än så är det inte.
Det finns andra länder med ett jobbigt förflutet. Tyskland och Sydafrika för att ta ett par exempel. Men de har verkligen bjudit till, inrättat sanningskommissioner och gjort allt de bara kunnat för att reda upp det som hänt, även om det legat många decennier bakåt i tiden. Och det har fungerat. I Sydafrika pratade man redan från början om en försoning. Och idag har man till stor del uppnått den tror jag. Sydafrika är ett bättre, starkare och friskare land för att man tvingats gå igenom den här processen, och jag tror att Tyskland också är det.
Det är en av de mest försvårande omständigheterna här.. Att Turkiet leker struts, och konsekvent vägrar underkasta sig denna process som visserligen är jobbig, men skulle kunna medföra så mycket gott för det. Att Turkiet förbjuder all diskussion om folkmorden, förbjuder forskning kring dem, hotar med repressalier om det ens nämns. Att Turkiet uppför sig precis som en klassisk diktaturstat, på ett sätt som inte fungerar för ett land som tänkt sig en framtid i EU. Som trampar på värden som hyllas och respekteras av alla EU-stater.
Ett land som fängslar sina medborgare om de talar sitt eget språk, medan vi i lag skyddar våra minoritetsspråk. Ett land där det är förbjudet att påstå att historiska händelser faktiskt har hänt, (vad hände med.. yttrandefriheten.. och såna småsaker.. ?) Ett land med en nationalistisk ide om "turkiskhet", och som slår ner stenhårt på alla uttryck för andra kulturer inom sina gränser. Turkiet har ett tungt bagage i MR-frågorna, och måste åtminstone börja göra sig av med en del av det innan ett EU-medlemskap kan komma på tal.
Det allra bästa vore om Turkiet inte kände sig så himla hotat av dagens fråga, och istället kunde se det som en "hjälp till självhjälp". Turkiet har många gånger understrukit sina strävanden att ta stora kliv in i den moderna, västliga världen, det var till stora delar vad Kemal Ataturks politiska projekt gick ut på. Strutsmentaliteten och snarstuckenheten är ett gigantiskt hinder för att Turkiet ska komma vidare i sin moderniseringsprocess. Ett fördömande i Riksdagen idag skulle inte bara vara ett fördömande. Om man tar det på rätt sätt - utan att gå i baklås - kan det också ses som en utsträckt hand och en hjälp på vägen.
Ja, Turkiet... Vi förstår att det här är känsligt och jobbigt för er. Ni - eller snarare era förfäder - gjorde något fruktansvärt för 95 år sedan. Vi vet det, ni vet det. Men ni måste ta i detta förr eller senare. Första steget mot förlåtelse och försoning är att man erkänner vad som hänt. Då först kan vi gå vidare. Vi vill hjälpa er. Kom nu - erkänn, och ta sedan vår hand..
Mycket bloggat är det..
Sakine, Mathias Sundin, Alice Åström, Annika Beijbom, Alexander Bard på Liberati, Per Pettersson, Bawar Ismail, Annelie Enochson, Mikael Wendt, Dilsa i Expressen, och många fler länkar hittar ni hos dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar