Det kanske är genetiskt - som Morales sa i Chorus Line, "There are no bobsleds in San Juan" - fast tvärtom då?
Eller så är det att jag aldrig blivit tillvand. Det är såhär förstår ni, att på mina sommarlov brukade jag kasta snöboll. I juli! Det var ju aldrig nån som trodde på mig när jag kom tillbaka till skolan, och alla skulle berätta vad de hade gjort under sommaren. Alla andra hade varit på Rhodos eller Öland eller Marstrand, cyklat och badat och allt sånt som barn gör på sommarlov - och jag hade kastat snöboll och åkt efter renar. Alla var såklart övertygade om att jag ljög.
Men det gjorde jag inte. Jag tillbringade mina somrar i en liten utdöende by i södra Lappland, med några dussin invånare, medelålder 74 eller så, 20 mil från ingenstans. Tänk Pistvakt! Det fanns inga barn, inget godis utom när man kom till "stan", vi hade ingen el innan jag var kanske 10, och ingen telefon förrän vid 15. Knappt nån TV, men radio fanns. Men jag fick åtminstone hänga med samer, och med tiden har jag insett att jag fick med mig mycket mer från dem och den samiska kulturen än jag visste då.
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på de här somrarna nu i efterhand. När jag berättade om det för vännen Sanna för några år sedan, utbrast hon "men stackars barn!". Tja, kanske. Det var säkert ensamt, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var ju normalt för mig, och jag var ändå för upptagen för att tänka på det. Och när jag inte var det hade jag tråkigt. Och vet ni vad - man dör faktiskt inte av att ha tråkigt ibland. Att inte ha konstant stimulans så fort det tystnar omkring en. Det kan vara ganska nyttigt att bara sitta och glo nån gång..
Men nu kan jag också se att vi hade något annat. Som jag undrar om det överhuvudtaget finns idag? En sorts lugn. Ostyckad tid. Ett sommarlov som verkligen kändes oändligt, därför att det inte var uppsplittrat på en massa fnattade med en vecka här och en där. Vi hade en månad, två månader, nästan helt utan yttre störningsmoment. Jag undrar om vi idag riktigt ens kan inse vad det betyder. Inga telefoner, inga mobiler, ingen TV, inget internet, ingen mail eller Facebook eller SMS eller nånting. Inga grannar eller kompisar som bara slinker in när de har vägarna förbi, helt enkelt för att ingen har vägarna förbi. Man måste bestämma sig för att åka dit. Och det gör att de få människor som kom, var desto mer välkomna - vi sågs kanske bara en eller två gånger om året. Och då kunde vi istället sitta hela nätterna, ända till gryningen, då det kanske var dags att göra några smörgåsar med egenfiskad röding från sjön alldeles utanför.
Inte så många ljud. Radio, om man ville. Fåglarna. Fiskarna som hoppar i sjön. Vinden som susar i grantopparna. Nästan inga bilar, utom "postdiligensen".. Jo, de hette så, de gula postbussarna som var den enda kommunikationen om man inte hade bil. Vilket poetiskt namn, renda västernfilmen.. körd av den lika poetiskt döpte Sigurd Björnrud... Vilket namn, kan ni inte bara se honom framför er? Han såg ut ungefär som han hette..
En hel sommar i naturens egen tidszon...
Just nu, efter allt som varit, måste jag erkänna att jag önskar mig tillbaka till en sån sommar. Först nu skulle jag kanske verkligen uppskatta tystnaden, skönheten, ljuset, den florstunna luften som gick att dra allra längst ner i lungorna.
Mest av allt, antar jag, kravlösheten. Lugnet. Rytmen. Tiden.
Tid till vad? Det ger sig. Skriva kanske? Jag fick ett erbjudande förra året om att skriva en bok - "skriv den så ger vi ut den." Men jag hann ju aldrig skriva den. När skulle jag hunnit sitta ner och skriva något som kräver koncentration när det kunde ta mig en timme eller två att knåpa ihop ett enda mail, bara för att jag knappt kunde tänka i sammanhängande meningar?
Eller så tid att bara försöka hitta den där människan jag tappade bort för så länge sedan att jag inte riktigt minns när det hände?
Jag lämnar er med lite bilder av det som jag nu insett kanske var mitt lilla paradis ändå...
 |
| Och det här, mina vänner - det är i Maj. När vägen nyligen är upplogad. Vad var det jag sa om snöbollskriget i juli? Tror ni mig nu? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar