Tankar i juletid....

För tre kvällar sedan vandrade jag stelfrusen omkring i kvarteren runt Mariatorget. För tre kvällar och en himla massa år sedan, försvann någon här. Någon som var mig kärare än mitt eget liv. Någon som stod mig så nära att jag inte kunde säga var jag slutade och hon började.

Och inte på alla dessa år har jag kunnat släppa taget.. Inte kunnat släppa tanken på att någonstans, på något sätt, är hon fortfarande vid liv. Nej, inte Nangijala eller nåt sådant.. Jag kan inte förklara det speciellt bra, jag vet bara att det nog inte gått en enda dag på hela tiden som jag inte tänkt på henne. Och jag måste erkänna att jag totalt har misslyckats med det som alla säger att man måste göra, "gå vidare". Just i det här fallet fanns det nog ingenstans för mig att gå.

Det enda som återstår är några foton, ett album med pressklipp, och alltmer bleknande minnen. De gör fortfarande ont, och jag blir fortfarande glad av dem. Konstigt det där.

Hon hade precis kommit in i en helt ny fas, och börjat leva livet på allvar. Hon hade kunnat få ett fantastiskt liv. Jag tror banne mig att hon hade kunnat förändra världen.

Det var väldigt kallt och mycket snö, precis som nu. Hon trodde att hon var på väg till ett alldeles vanligt möte, och hade ingen aning om vad hon vandrade rakt in i. Sedan blev kvällen ännu kallare.

Det var så väldigt onödigt alltihop. Och tiden läker faktiskt inte allt. 17 år har gått, och jag saknar henne kanske mer än någonsin. Såret är fortfarande vidöppet. Förmodligen för att jag envisas med att peta på sårskorpan.

Snälla ni, tänk er för.. Tänk på att det ni gör ibland kan få konsekvenser ni inte kan överblicka nu. Att de inte alltid kan göras ogjorda, hur mycket ni än vill. Det här är den tid på året då vi ska ge liv, värna liv, bekräfta liv. Lysa upp liv - inte släcka det. Det kan vara så väldigt skört. Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra.

God Jul, allihop!