Sverige(demokraterna)s hopp....

Och här är en sverigedemokrat jag skulle vilja se mer av i samhällsdebatten!..

Ett par till av hans kaliber - och så kanske en modern John Bouvin också, tack - så lär vi inte behöva bekymra oss för dem i några val på ganska länge...

The Chariot of Fire...

Och när vi ändå pratar om vackra och roliga gamla saker.. 

Saknar härolden!


intressant?

Torun Bülow-Hübe - one of a kind...

Råkade få se det här klippet på TV häromkvällen. Jag har älskat den kvinnan i åratal, och jag vill förmodligen ha det allra mesta hon någonsin gjorde. En pionjär i sin bransch, en extremt talangfull dam, hopplöst vacker, och en stilikon av en sort som jag inte är säker på görs längre..

Och allra först på shoppinglistan står den här klockan - förstår ni vad jag menar? Helst i versionen med briljanter runt om då såklart.. 

VILL HA! Tomten, please... 





Tips från coachen - det verkliga mästerverket till halssmycke kommer allra sist i inslaget.. 



intressant...

En lektion i medmänsklighet för ärkebiskopen...

Öppet brev till Anders Wejryd, om moral och omoral, övergrepp och skamgrepp... 

Hej Anders!

Vi har aldrig träffats, men eftersom du uttryckligen vill kastrera mig, så känner jag att jag kanske har viss rätt att skriva till dig och lägga mig i saken?

För dig och andra som inte riktigt är medvetna om vad saken gäller, ska jag ge en snabbresume. Det handlar om "lagen om ändrad könstillhörighet", helt enkelt den lag som reglerar könsbyten, om och hur den, som av någon anledning inte känner sig hemma i sitt födslokön, ska kunna ändra det till något som passar personen bättre. Den nu gällande lagen om ändrad könstillhörighet är från 1972, har sin grund i 60-talet och är ordentligt omodern. För 3 år sedan inbjöds ett antal remissinstanser att yttra sig om en ny statlig utredning, betänkandet om ändrad könstillhörighet, (SOU 2007:16).

Och om man läser vad som faktiskt står, är Svenska Kyrkans remissvar djupt omoraliskt, och fullkomligt vidrigt.

Bland annat, tillstyrker man en skärpning av nuvarande lag - att den som vill byta kön, för att få rätt till sitt nya kön rent juridiskt, inte bara måste vara steril som nu, utan kastrerad. Dvs få könskörtlarna - testiklarna respektive äggstockarna - avlägsnade med ett kirurgiskt ingrepp. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man behöver eller inte.

Det finns ett ord för detta, Anders. Tvångssterilisering. Eller om man så vill, tvångskastrering. Just det - Ärkebiskopen och Svenska Kyrkan, den svenska folkkyrkan, har uttryckligen ställt sig bakom att en grupp fullt friska människor ska tvångssteriliseras. Inte 1937, utan 2007. I strid med FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, hela kyrkans värdegrund, kristen etik, grundläggande medmänsklighet och alldeles vanligt folkvett!

Hur många av Svenska Kyrkans medlemmar visste om detta? Inte så många, anar jag.

Det blev ju så bra i höstas, när kyrkomötet valde att inte diskriminera kärleken, och gav alla rätten att gifta sig i kyrkan. Där visade sig Svenska Kyrkan från sin allra bästa sida, och följde i den tradition man ändå så länge haft av att ställa sig på de svagastes sida. Kan du då förstå hur oerhört märkligt det blir, när du förespråkar att jag och många andra skall.. inte bör utan skall..  hoppa upp på operationsbordet och låta oss kastreras?

Och varför? För att få möjligheten att genomgå ett juridiskt könsbyte. Dvs att ändra några småsaker i ett folkbokföringsregister. Att få ändra ordet man till kvinna eller tvärtom, och ändra den särskiljande siffran i personnumret. Det är vad ett juridiskt könsbyte i praktiken är. Formaliteter på ett papper, på en datorskärm, i ett register. Och för detta måste man för evigt berövas möjligheten att få barn, en av livets stora gåvor? Hur rimligt är det?

Och nej, personen får heller inte spara undan och frysa ner spermier eller ägg för att eventuellt bli förälder vid en senare tidpunkt, vilket är fullt tillåtet i många andra länder.

Varför? Varför denna paniska skräck för att just denna lilla grupp människor skulle kunna få barn precis som alla andra? Varför är den tanken så motbjudande att man ser som nödvändigt att täppa till varje litet hål i lagstiftningen? Att man är beredd att neka livsuppehållande sjukvård till den som ändå vägrar ge bort sin reproduktionsförmåga? Jag är hemskt nyfiken på vilka tankar som egentligen går i huvudet på den som anser att detta är OK? Vilken människosyn, och inte minst vilka rädslor och kunskapsluckor den personen har. Jag tror att mycket ligger just där. Det brukar göra det, rädsla och okunskap tillsammans har orsakat en väldigt stor del av världens samlade elände..

Men Anders..  Har du ens träffat en transperson innan du tar ett sådant här beslut? Har du ens satt dig det allra minsta in i frågeställningen, innan du skriver under ett dokument som.. jag måste upprepa det... ger bifall till tvångskastreringar?


Jag ska säga en sak till ditt försvar - jag råkar veta att remissvaret inte härstammar från "bruna huset" i Uppsala. Jag vet att Svenska Kyrkan inte är pappa eller mamma till det (om du ursäktar den ofrivilliga vitsen...) Exakt hur jag vet det behöver vi inte ta här, men SvK, Katolska Kyrkan, och Sveriges Kristna Råd lämnade nästan helt identiska remissvar. Och föräldraansvaret ligger hos en av de andra organisationerna. Men du är ändå inte ursäktad - du måste väl ändå läsa det du skriver under?

Som tur är, fastnade den hemska utredningen från 2007 i ett skåp nånstans på Socialdepartementet, och kom aldrig längre. Den 30/6 i år släppte Socialstyrelsen en helt ny utredning, som kommer att gå ut på remiss mycket snart, och förhoppningsvis leda till en ny lag inom ett år. Där man har tagit en helt annan syn på saken, och bland mycket annat genast vill avskaffa de kraven vi pratat om här. Någonting säger mig att även du kommer att få ett ex av den. Då förväntar jag mig att Svenska Kyrkan återigen ställer sig på de minsta och svagastes sida i samhället, och tar även transpersoner på allvar.



Anders - vad jag begär av dig, som människa och ärkebiskop, är detta:

-Att du tar avstånd från det olyckliga du redan skrivit, och inser att det inte finns några som helst ursäkter för att ta ifrån fullt friska människor deras förmåga att bli föräldrar. Såhär behandlar man bara inte människor..

-Att du, när det nya förslaget nu kommer på remiss, tillsätter en alldeles egen utredning, där man tittar på detta ur teologisk och etisk synpunkt, och inte bara slappt skriver under något som producerats av samfund som har en helt annan uppfattning i HBT-frågor än Svenska Kyrkan. Den utredningen bör t ex ta till sig den människosyn som avspeglades i förra höstens vigselbeslut. Och den får då hemskt gärna knyta till sig människor som faktiskt sitter på kompetens i HBT-frågor också...

Jag vill verkligen, för allas skull, inte att ett sådant här misstag upprepas en gång till. För min skull, för kyrkans skull, och för alla våra medmänniskors skull.

"Det ni har gjort mot dessa mina minsta..."




Hälsningar,


Christine Sahlström

Regnbågsmässan, Stockholm


PS - hela remissvaret i originaltext, med mina kommentarer, finns här...

intressant

Tropisk värme och snöbollskrig....

Jag fixar verkligen inte värme. Lite lagom, kanske 20-25 grader med lite vind. Men inte sånt här. Inte 31 grader... Hatar att vara genomtrött jämt, hatar att vara konstant svettig redan innan jag hinner ut genom dörren på morgonen. (OK då, förmiddagen, framåt lunch!)  Vilket delvis beror på att jag bor i en pizzaugn - i ett gammalt stenhus i söderläge, som bunkrar varenda solstråle den kan få tag i, och sedan strålar dem inåt. När jag ska sova. Fram till i höst nån gång..

Det kanske är genetiskt - som Morales sa i Chorus Line, "There are no bobsleds in San Juan"  - fast tvärtom då?

Eller så är det att jag aldrig blivit tillvand. Det är såhär förstår ni, att på mina sommarlov brukade jag kasta snöboll. I juli! Det var ju aldrig nån som trodde på mig när jag kom tillbaka till skolan, och alla skulle berätta vad de hade gjort under sommaren. Alla andra hade varit på Rhodos eller Öland eller Marstrand, cyklat och badat och allt sånt som barn gör på sommarlov - och jag hade kastat snöboll och åkt efter renar. Alla var såklart övertygade om att jag ljög.

Men det gjorde jag inte. Jag tillbringade mina somrar i en liten utdöende by i södra Lappland, med några dussin invånare, medelålder 74 eller så, 20 mil från ingenstans. Tänk Pistvakt! Det fanns inga barn, inget godis utom när man kom till "stan", vi hade ingen el innan jag var kanske 10, och ingen telefon förrän vid 15. Knappt nån TV, men radio fanns. Men jag fick åtminstone hänga med samer, och med tiden har jag insett att jag fick med mig mycket mer från dem och den samiska kulturen än jag visste då.


Jag vet inte riktigt hur jag ska se på de här somrarna nu i efterhand. När jag berättade om det för vännen Sanna för några år sedan, utbrast hon "men stackars barn!". Tja, kanske. Det var säkert ensamt, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var ju normalt för mig, och jag var ändå för upptagen för att tänka på det. Och när jag inte var det hade jag tråkigt. Och vet ni vad - man dör faktiskt inte av att ha tråkigt ibland. Att inte ha konstant stimulans så fort det tystnar omkring en. Det kan vara ganska nyttigt att bara sitta och glo nån gång..  

Men nu kan jag också se att vi hade något annat. Som jag undrar om det överhuvudtaget finns idag? En sorts lugn. Ostyckad tid. Ett sommarlov som verkligen kändes oändligt, därför att det inte var uppsplittrat på en massa fnattade med en vecka här och en där. Vi hade en månad, två månader, nästan helt utan yttre störningsmoment. Jag undrar om vi idag riktigt ens kan inse vad det betyder. Inga telefoner, inga mobiler, ingen TV, inget internet, ingen mail eller Facebook eller SMS eller nånting. Inga grannar eller kompisar som bara slinker in när de har vägarna förbi, helt enkelt för att ingen har vägarna förbi. Man måste bestämma sig för att åka dit. Och det gör att de få människor som kom, var desto mer välkomna - vi sågs kanske bara en eller två gånger om året. Och då kunde vi istället sitta hela nätterna, ända till gryningen, då det kanske var dags att göra några smörgåsar med egenfiskad röding från sjön alldeles utanför.

Inte så många ljud. Radio, om man ville. Fåglarna. Fiskarna som hoppar i sjön. Vinden som susar i grantopparna. Nästan inga bilar, utom "postdiligensen"..  Jo, de hette så, de gula postbussarna som var den enda kommunikationen om man inte hade bil. Vilket poetiskt namn, renda västernfilmen..  körd av den lika poetiskt döpte Sigurd Björnrud...  Vilket namn, kan ni inte bara se honom framför er? Han såg ut ungefär som han hette..

En hel sommar i naturens egen tidszon...

Just nu, efter allt som varit, måste jag erkänna att jag önskar mig tillbaka till en sån sommar. Först nu skulle jag kanske verkligen uppskatta tystnaden, skönheten, ljuset, den florstunna luften som gick att dra allra längst ner i lungorna.

Mest av allt, antar jag, kravlösheten. Lugnet. Rytmen. Tiden.

Tid till vad? Det ger sig. Skriva kanske? Jag fick ett erbjudande förra året om att skriva en bok - "skriv den så ger vi ut den." Men jag hann ju aldrig skriva den. När skulle jag hunnit sitta ner och skriva något som kräver koncentration när det kunde ta mig en timme eller två att knåpa ihop ett enda mail, bara för att jag knappt kunde tänka i sammanhängande meningar?

Eller så tid att bara försöka hitta den där människan jag tappade bort för så länge sedan att jag inte riktigt minns när det hände?


Jag lämnar er med lite bilder av det som jag nu insett kanske var mitt lilla paradis ändå...

Och det här, mina vänner - det är i Maj. När vägen nyligen är upplogad. Vad var det jag sa om snöbollskriget i juli? Tror ni mig nu?

Hörru Prince - släpp sargen, det är inte 1999!

Prince - "the artist formerly known as hip"... har visst pratat med Daily Mirror, och bevisat att han kanske har stannat i utveckligen liiite grann.

"Internet är helt ute. Det är som med MTV - en gång var det hippt, men plötsligt blev det passé."

På ett sätt har han alldeles rätt. På ett annat sätt visar han tydligt att han inte har förstått någonting.

Ja - Internet som modefenomen är stendött, det har han helt rätt i. Du får inte längre miljoner dollar för de mest idiotiska affärsideer, bara de hette nånting.com. Du lockar inte längre automatiskt en massa människor bara du döper något till "cyber"whatever.. Cyber är bara SÅ 1999, n'est ce pas?

Och detta är bra. Det är bra att Internet inte är en fluga, att det inte är något för eliten, för de välutbildade och skapligt välbeställda. Internet är vardag. Internet är lika naturligt som att vi har el i de två hålen i väggen, och rinnande vatten i kranen. Internet är rinnande varm och kall information. Idag är internet allas egendom. Lågstadiebarn såväl som pensionärer. Internet kan vara alla tiders största demokratiprojekt - där alla har tillgång till allt överallt oavsett fysiska avständ, och i princip vem som helst kan mailväxla med världsartister eller toppforskare över hela världen.

Så han har alldeles rätt - Internet är inte hippt längre, och tack och lov för det.

Vilket leder mig in på varför han - trots den lilla ljusglimten där - ändå inte har förstått vad internet är. Det bevisar han när han jämställer Internet med MTV när det var hippt en gång.

Det tar en liten stund, men jag kan transportera mig tillbaka till då. Till MTV i London, när det faktiskt var riktigt bra, förutom bara allmänt ubercoolt. Jag var nämligen där. Det var bl a Henrik Schyffert också. (och bevisade att han heller inte förstod så mycket.. )

Men man kan inte jämföra äpplen och päron, lillprinsen! MTV är en TVkanal - ägd av ett stort multinationellt företag, producerad i ett TVhus, av en stor hög välbetalda människor, för att skickas ut till en skara ganska passiva tittare. Det är envägskommunikation, skapad för att sälja saker till en publik. (eller idag, mest av allt 84 miljoner olika mobilsignaler - herregud vad den kanalen har gått ner sig!)

Men ingen äger Internet! Internet är allas! Internet är de människorna som finns på Internet. Internet är kommunikation mellan människor, och den enorma informations- och erfarenhetsbank som finns där. För varje ny människa som kliver ut på nätet - i Mongoliet eller Botswana eller Blomstermåla -så berikas Internet ytterligare lite grann.

Och vem vet - med tiden kanske just Internet kommer att försvinna - för att ersättas av något annat. För det är nämligen precis som jag försökte tjata in i skallen på ganska många människor därborta på 90-talet, när de sade att de inte var intresserade av Internet, för de brydde sig inte om datorer - Internet handlar inte om datorer, utan om människor, och om vad man vill göra på nätet. Internet som plattform kommer kanske att bytas mot något annat, men människans skaparlust och aptit på just kunskap och kommunikation med andra människor kommer aldrig att försvinna.

Internet är i sig något fundamentalt mänskligt. Det är därför det har blivit vardag så snabbt, det är därför så många har tagit till sig det i ett ögonblick. För att de har förstått. Alla utom Prince då, som fortfarande boppar därborta i 1999.

Hur är det texten går.. år 2000 är festen över, allting flyger i luften, so party like it's 1999? Snälla lillprinsen - har ingen berättat för dig att Y2K inte hände? Det gick bra. Vi överlevde. Det går bra att parta vidare på den här sidan millennieskiftet också om du vill...

Ni får ta hela mig - eller så låta bli!

Idag har det inte blivit så mycket solglasögon mot omvärlden - det hade nog sett lite löjligt ut i åska och skyfall. Däremot garanterat ofixad, väl dold i bylsiga kläder och några mörka hörn att gömma sig i under åskskurarna. Vid Odenplan fick jag sällskap i det mörka hörnet av ett brudpar i frack och krona och alltihop, som blev tvungna att ta skydd. Brudgummen var märkvärdigt lik Daniel W, men.. Nä, det var nog inte han. Tjejen i vitt var åtminstone inte ett spår lik Vickan.

Jag var i de krokarna delvis för att jag verkligen behöver mina långpromenader just nu, delvis för att tjuvkika lite på en tänkbar ny arbetsplats som Carlos Rojas erbjudit. Jag vet, det sista jag behöver fundera på just nu är väl arbete, men det kunde kanske bli en kul nystart också?

Mina senaste poster har givit upphov till några intressanta kommentarer... Dels att jag är dum som erkänner svagheter och blottor, dels att jag gör ett misstag som inte "håller mig till ämnet", och går från en politisk blogg till att blanda upp den med en massa personliga saker. Ni vet, "tjafs"....

OK, jag förstår meningen - men det är ju faktiskt bara dumt!

För det första - man måste kunna erkänna även svagheter och skuggsidor, annars är man inte riktigt mänsklig. Jag vet vad de menar - jag hade en diskussion med en känd politiker för en del år sedan, där vi pratade just om detta - hur tufft det kan vara, att man förväntas vara extremt påläst på allt men egentligen inte har en chans att hinna med, att man tar personangrepp väldigt mycket hårdare än man kan visa, att jobbet helt enkelt kräver för mycket ibland.

Jag var naiv nog att tänka tanken (högt) att man faktiskt bara kunde erkänna öppet att man inte är Stålmannen - vara sig själv, vara den vanliga människa av vanligt kött och blod som man är. Och jag fick en blick som undrade om jag verkligen var så där dum alldeles på riktigt. "Du är inte klok - de skulle hugga på det genast! Och erkänner jag ett misstag kommer de aldrig nånsin att låta mig glömma det.Jag får äta upp det i 10 år framåt"

Men jag tänker nog åtminstone insistera på att få vara mänsklig hädanefter. Ni kan vara helt lugna - jag tänker inte gå loss fullständigt med depressioner och elände - men jag tänker prata även om annat än snustorrt arbete. Om det nu får mig att verka svag, så bjuder jag på det. Jag ÄR svag ibland, men jag är också en av de starkaste och segaste människor ni någonsin kommer att kunna hitta.

Och det här med att man ska hålla sig till ett snävt ämne när man bloggar - som det står på min Facebookprofil, "I am large, I contain multitudes"! Jag är faktiskt mycket, mycket mer än bara politik och arbete - jag är känslor, musik, litteratur, resor, tankar, vackra saker och åsikter om precis allt möjligt. Lunnefåglar, japansk kultur och snygga gamla bilar. Socialantropologi och broderade 1700talsplånböcker, jugendarkitektur, babydatorer och technicolormusikaler.

Och varför skulle inte det få synas på bloggen? Blir det kanske för jobbigt och förvirrande för en tänkt läsare om jag visar hela mig och inte bara en liten snutt? Nämen hallegosingen då, fick läsaren huvudvärk nu?

Och jag kom på något riktigt ironiskt idag - jag har svurit så väldigt länge över det uteblivna politikbloggandet, över att jag bara inte hunnit och inte orkat hugga på alla möjliga aktuella frågor i den takt de rasar in. Och först nu - när jag till slut har släppt alla måsten och alla politiska tvångströjor och gett upp bloggen som mest bara ett karriärverktyg - så fick jag minsann tid och lust att skriva! Det var lite oväntat, men man lär så länge man har lever, som fyllot sa..

Så att säcka ihop en aning och att tvingas släppa tokstollejobbet var alltså den perfekta medicinen för att kunna börja blogga. Om nu nån bara ville betala mig för det här också, skulle väl lyckan vara fullkomlig....

Hade faktiskt för en gångs skull bara ett (1!) enda möte nu i veckan, och det kändes inte som någon belastning. Träffade Hanna för första gången på snart ett år, och insåg att jag glömt att kolla in hennes blogg på månader. Gick dit för att läsa ikapp lite, och blev riktigt förvånad över att hon minsann hade koll på den här bloggen och länkade den också, det trodde jag verkligen inte. Blev riktigt glad för det. Tycker mycket om Hanna. Och om hon-vet-vem, förstås.

Imorgon ska nog också bli en fridag, om jag nu inte känner för att göra något riktigt nyttigt, som att röja hemma kanske. En bra ambition kunde ju vara att kunna komma in i lägenheten utan att gå på sniskan, för alla möbler som står där sedan några veckor. Ett toalettbord och en 2x2meters tavla kanske borde vara nån annanstans än precis vid ytterdörren, och framför garderoben? Har visserligen ett styrelsemöte imorgon eftermiddag som jag väl borde vara på - men jag undrar om jag inte borde låta bli det ändå. Just nu, just den här gången kanske det vore bäst för alla inblandade.

Jaha, visst ja. Det var visst nåt bröllop imorgon också. Har jag hört. Normalt sett älskar jag bröllop... Men just det här är jag mer än less på efter alla månaders tjat i vartenda medium som överhuvudtaget uppfunnits. Och hörni, ärligt talat - passerades inte tackygränsen med Delicatos äckliga "bröllopsmazariner"?