Ett folkmord, eller inte ett folkmord.. det är frågan

Hittills har det varit lite osäkert om det som hände i Turkiet 1915 verkligen hände eller inte. Om detta tvista de lärde. Med Turkiet. Men om Sveriges Riksdag idag skulle erkänna att det som hände 1915 verkligen har hänt, så rakar ju sannolikheten för att det faktiskt skulle ha hänt upp till nästan 100%. Och då blir det nästan sant att det har hänt. Men om Turkiet till slut också skulle erkänna att det som hände 1915 - mot förmodan - faktiskt har hänt.. Så är det väldigt hoppingivande, och då känns det ju plötsligt ganska otroligt att det skulle komma att hända igen. I alla fall inte i Turkiet. Och i alla fall inte samtidigt som förra gången...


Förlåt, Tage, men jag tror att du ursäktar att jag misshandlar din fantastiska monolog lite. Jag tillåter mig fräckt att ställa mig i dina skor en stund, och ana att du med ditt engagemang för människor faktiskt skulle ha känt som jag i den här frågan.

Idag har Sveriges Riksdag en möjlighet att ta ställning i en viktig folkr ättslig och människorättslig fråga. Att erkänna det folkmord på armenier, assyrier/syrianer och andra kristna som skedde i östra Turkiet 1915.



Att detta folkmord faktiskt har skett får anses bevisat bortom alla tvivel. Åtminstone utanför Turkiet. Huruvida det ska erkännas av Riksdagen eller inte har däremot vållat kraftig debatt. det rödgröna blocket kommer att rösta för ett erkännande, medan alliansen röstar mot. Med undantag av ett par modiga liberala kvinnor som följer sitt hjärta och vägrar bli röstboskap. Agneta Berliner och Gulan Avci. Idag har de all min respekt. Det är precis så jag vill se en riksdagsledamot - en människa som tänker och känner, och som följer sitt samvete istället för att bli en voteringsmaskin.

Mark Klamberg tycker att ett parlament i första hand ska stifta lagar och styra ett land, och inte ska syssla med detta. Min Svart Måndagkollega Andreas Froby håller med, liksom Expressens ledarredaktion.

Jag kan förstå den synpunkten, men.. nej! Precis som en domstols roll ibland måste vara att skapa rättvisa genom att se till lagens mening och inte bara dess bokstav, måste en nation ibland bortse från protokollet och stå för vissa okränkbara värden. Och den instans som ska göra detta, måste väl vara dess parlament.

Det här handlar inte om att den svenska staten ska agera historisk domare, och bestämma ifall något som hänt faktiskt har gjort det eller inte. För det har det.

Det den svenska staten bör göra idag är att förhålla sig till detta faktum. Att göra ett politiskt ställningstagande. Att säga (tilll, i praktiken, Turkiet):
-Vi erkänner bevisen för att ett folkmord har skett.
-Vi fördömer detta folkmord.
-Vi kräver av er att ni tar ett visst ansvar för er historia och era värderingar. Att ni först och främst slutar förneka historien, ger de grupper som har rätt till det upprättelse, och tillåter en fri, öppen, demokratisk debatt inom landet.

Självklart är detta en politisk fråga. Sveriges parlament deklarerar klart och tydligt att vi står upp för vissa värden, som vi vill försvara oavsett var i världen de hotas. Budskapet är: "Vi har sett och förstått. Vi fördömer. Och vi kräver att ni åtminstone uppför er som en normal demokratisk stat, som respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som t ex rätten till liv, till rättssäkerhet, till sitt språk och sin kultur. Rättigheter som resten av EU sätter högt. Om ni hade tänkt att hänga med oss i framtiden är det dags att skärpa upp sig, det här fungerar inte. Ni kan börja med att sluta förneka detta övergrepp som skett inom era gränser."

Mycket svårare än så är det inte.

Det finns andra länder med ett jobbigt förflutet. Tyskland och Sydafrika för att ta ett par exempel. Men de har verkligen bjudit till, inrättat sanningskommissioner och gjort allt de bara kunnat för att reda upp det som hänt, även om det legat många decennier bakåt i tiden. Och det har fungerat. I Sydafrika pratade man redan från början om en försoning. Och idag har man till stor del uppnått den tror jag. Sydafrika är ett bättre, starkare och friskare land för att man tvingats gå igenom den här processen, och jag tror att Tyskland också är det.

Det är en av de mest försvårande omständigheterna här.. Att Turkiet leker struts, och konsekvent vägrar underkasta sig denna process som visserligen är jobbig, men skulle kunna medföra så mycket gott för det. Att Turkiet förbjuder all diskussion om folkmorden, förbjuder forskning kring dem, hotar med repressalier om det ens nämns. Att Turkiet uppför sig precis som en klassisk diktaturstat, på ett sätt som inte fungerar för ett land som tänkt sig en framtid i EU. Som trampar på värden som hyllas och respekteras av alla EU-stater.

Ett land som fängslar sina medborgare om de talar sitt eget språk, medan vi i lag skyddar våra minoritetsspråk. Ett land där det är förbjudet att påstå att historiska händelser faktiskt har hänt, (vad hände med.. yttrandefriheten.. och såna småsaker.. ?) Ett land med en nationalistisk ide om "turkiskhet", och som slår ner stenhårt på alla uttryck för andra kulturer inom sina gränser. Turkiet har ett tungt bagage i MR-frågorna, och måste åtminstone börja göra sig av med en del av det innan ett EU-medlemskap kan komma på tal.

Det allra bästa vore om Turkiet inte kände sig så himla hotat av dagens fråga, och istället kunde se det som en "hjälp till självhjälp". Turkiet har många gånger understrukit sina strävanden att ta stora kliv in i den moderna, västliga världen, det var till stora delar vad Kemal Ataturks politiska projekt gick ut på. Strutsmentaliteten och snarstuckenheten är ett gigantiskt hinder för att Turkiet ska komma vidare i sin moderniseringsprocess. Ett fördömande i Riksdagen idag skulle inte bara vara ett fördömande. Om man tar det på rätt sätt - utan att gå i baklås - kan det också ses som en utsträckt hand och en hjälp på vägen.

Ja, Turkiet... Vi förstår att det här är känsligt och jobbigt för er. Ni - eller snarare era förfäder - gjorde något fruktansvärt för 95 år sedan. Vi vet det, ni vet det. Men ni måste ta i detta förr eller senare. Första steget mot förlåtelse och försoning är att man erkänner vad som hänt. Då först kan vi gå vidare. Vi vill hjälpa er. Kom nu - erkänn, och ta sedan vår hand..
Mycket bloggat är det..
Sakine, Mathias Sundin, Alice Åström, Annika Beijbom, Alexander Bard på Liberati, Per Pettersson, Bawar Ismail, Annelie Enochson, Mikael Wendt, Dilsa i Expressen, och många fler länkar hittar ni hos dem...

Dagen som Gud och alla vi andra integritetsförkämpar glömde....

Vet du vad det var för dag för en månad sedan?


Ja, det var den 28e januari, alldeles riktigt.

Ja, det var en torsdag, men det var inte det jag tänkte på heller.

Och säg nu för söte *** inte pannkaka, det här är inget matlagningsprogram!


Jag ska inte vara elak, sannolikheten är valdigt stor att du faktiskt inte vet vad det var för en dag, att du faktiskt aldrig ens hört talas om den. Vilket är synd och skam...

Det var nämligen.. trumvirvel, tack.. den Europeiska Dataskyddsdagen!
Hand upp, alla som visste det? Nej, tänkte väl det...

Vad är nu detta? Jo, det är en alleuropeisk, av Europarådet inrättad dag, som infaller den 28 januari varje år. "Tanken är att uppmärksamma allmänheten på vilka uppgifter som samlas in om dem, hur denna information används, och vilka rättigheter EU-medborgarna har när det gäller denna informationsinsamling."


Jamen Sjung Halleluja! Glöm Kanelbullens Dag och sånt trams, det här är ju en alldeles lysande ide för en märkesdag. En dag som.. som.. som nu inte en enda av oss som fortfarande bryr oss om integritetsfrågorna tycks ha uppmärksammat. Jag erkänner, jag visste faktiskt om den, men jag var för insnöad av en massa annat arbete just då för att kunna ge dagen den uppmärksamhet den förtjänade.

Så här skriver Europarådet själva:

4rd DATA PROTECTION DAY 28 JANUARY 2010 An initiative of the Council of Europe with the support of the European Commission It is a well-known fact that European citizens are generally unfamiliar with data protection issues and unaware of their rights in this respect. Moreover, data protection does not usually feature in the curricula of schools and universities. On the Data Protection Day, events should be organised all over Europe to raise awareness on data protection and inform citizens of their rights and of good practices, thereby enabling them to exercise these rights more effectively. The Data Protection Day should be a special occasion, a time set aside by each and every one of us to familiarise ourselves with a largely unknown, yet major, facet of our everyday lives. The aim of the Data Protection Day is to give European citizens the chance to understand what personal data is collected and processed about them and why, and what their rights are with respect to this processing. They should also be made aware of the risks inherent and associated with the illegal mishandling and unfair processing of their personal data. The objective of the Data Protection Day is therefore to inform and educate the public at large as to their day-to-day rights, but it may also provide data protection professionals with the opportunity of meeting data subjects.

Så OK, vi missade den i år. Sånt händer. Men det är aldrig försent att bättra sig. Jag föreslår att alla vi som faktiskt fortfarande är intresserade av att den enskilde medborgaren ska ha någon form av privatliv kvar, och att utbilda honom i vilka möjligheter han har att få rätt om det privatlivet kränks.. Att alla vi skriver in denna dag i 2011 års kalender redan nu, och i god tid funderar på vad vi kan göra för att ge den här stackars bortglömda dagen den mediala knuff den behöver, och göra den riktigt intressant.

När nu Europarådet av alla instanser inrättar en dag som denna är det minsta vi kan göra att hjälpa den på traven. De säger ju själva att tanken är att det ska ordnas lokala aktioner i varje land. Och det är faktiskt vårt jobb - vet ni några andra som kommer att göra det åt oss?

Vad säger ni - hänger ni med den 28 januari 2011? Vad vill ni göra? Bara 11 månader dit..

Vår sköna nya värld....

Så har vi fått oss ett nytt år. Hoppas ni har haft en lagom seg och skön nyårsdag, kanske en liten promenad i snön och solskenet.

Själv har jag faktiskt suttit och grupparbetat stora delar av dagen och kvällen, och.. Ni vet hur det kan vara, ju mer man gräver sig nedåt i ett ämne, desto värre blir det. Det börjar med spridda fniss och himlande ögon, över bestörta utrop och ansiktet i skämskudden... Till att man upptäcker att man sitter med något fullkomligt hårresande på skärmen.

Det är såhär, förstår ni... Ni har säkert hört talas om Lundborg och hans rasbiologiska institut i Uppsala nån gång nittonhundrafrösihop, och att inom mentalvården tvångssteriliserades personer som man av olika anledningar ansåg inte skulle få fortplanta sig - för samhällets bästa, naturligtvis. Dessa personer - psykiskt sjuka, zigenare, förmodat obotliga småkriminella, för att inte tala om vissa kvinnor som ansågs ha ett för aktivt sexliv - har i de flesta fall fått officiella ursäkter från staten, och någon form av skadestånd.

Det jag upptäckte ikväll - under ett rotande bland remissyttranden till statliga utredningar - var att lagen om tvångssterilisering från 1944 fortfarande tycks gälla. Vi har fortfarande en lag som tillåter tvångsterilisering i Sverige!



Så här illa ser det faktiskt ut, och Dr Lundborg känns inte långt borta alls..


Lag (1944:133) om kastrering

1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill. Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet. Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lag (1993:1286).

2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger.

3 § Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

4 § Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas. Lag (1991:1956).

5 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra kastrering. Åtgärden skall ske på sjukhus eller på annan vårdinrättning som socialstyrelsen godkänner. Lag (1982:766).

6 § Den som har tagit befattning med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd får inte obehörigen röja vad som därvid har förekommit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:402).

7 § Socialstyrelsens beslut i ärende om kastrering får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:9).

8 § Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller som mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger osann utsaga i ärende angående kastrering, döms, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1991:262).

9 § I mål och ärenden angående kastrering när giltigt samtycke till åtgärden saknas skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Lag (1996:1625).

10 § har upphävts genom lag (1975:692).


Övergångsregler
Övergångsbestämmelser
1971:588
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre betstämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1995:9
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.


Alltså.. Såvitt vi kan se är den här lagen fullt giltig idag. I landet som ju lovade dyrt och heligt att detta tillhörde en förgången tid och att det aldrig skulle hända igen. Men lagen som möjliggör det finns trots det kvar. Ett förbiseende, eller...?

En sak tror jag att jag kan lova er: sista ordet är verkligen inte sagt i den här frågan ännu. Watch this space..


Lite mer hittar du hos grupparbetarna Amanda och Jens.

Update:
Immanuel har snappat upp det också, och Seved tycker att det åtminstone är värt lite uppmärksamhet...

Texten ligger även hos Liberati och Svart Måndag.

Och det här var väl intressant?

Tankar i juletid....

För tre kvällar sedan vandrade jag stelfrusen omkring i kvarteren runt Mariatorget. För tre kvällar och en himla massa år sedan, försvann någon här. Någon som var mig kärare än mitt eget liv. Någon som stod mig så nära att jag inte kunde säga var jag slutade och hon började.

Och inte på alla dessa år har jag kunnat släppa taget.. Inte kunnat släppa tanken på att någonstans, på något sätt, är hon fortfarande vid liv. Nej, inte Nangijala eller nåt sådant.. Jag kan inte förklara det speciellt bra, jag vet bara att det nog inte gått en enda dag på hela tiden som jag inte tänkt på henne. Och jag måste erkänna att jag totalt har misslyckats med det som alla säger att man måste göra, "gå vidare". Just i det här fallet fanns det nog ingenstans för mig att gå.

Det enda som återstår är några foton, ett album med pressklipp, och alltmer bleknande minnen. De gör fortfarande ont, och jag blir fortfarande glad av dem. Konstigt det där.

Hon hade precis kommit in i en helt ny fas, och börjat leva livet på allvar. Hon hade kunnat få ett fantastiskt liv. Jag tror banne mig att hon hade kunnat förändra världen.

Det var väldigt kallt och mycket snö, precis som nu. Hon trodde att hon var på väg till ett alldeles vanligt möte, och hade ingen aning om vad hon vandrade rakt in i. Sedan blev kvällen ännu kallare.

Det var så väldigt onödigt alltihop. Och tiden läker faktiskt inte allt. 17 år har gått, och jag saknar henne kanske mer än någonsin. Såret är fortfarande vidöppet. Förmodligen för att jag envisas med att peta på sårskorpan.

Snälla ni, tänk er för.. Tänk på att det ni gör ibland kan få konsekvenser ni inte kan överblicka nu. Att de inte alltid kan göras ogjorda, hur mycket ni än vill. Det här är den tid på året då vi ska ge liv, värna liv, bekräfta liv. Lysa upp liv - inte släcka det. Det kan vara så väldigt skört. Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra.

God Jul, allihop!

Obamamania ett år senare - och vem som blir USAs nästa president!

Nu när alla andra har slutat skriva om Barack Obama och huruvida han ska ha något pris eller inte, kanske jag kan ge mig in i den debatten - nej, jag är kanske inte mycket av en flockmänniska i den meningen. Och dessutom - väntar man till sist får man sista ordet!

Eller snarare.. nej, just nobelprisdebatten struntar jag i. Ja, det var egentligen för tidigt. Ja, det hade varit bättre att vänta 3 eller 7 år till, så vi kan bedöma med facit i handen om han gjort rätt för ett pris eller inte. Nej, han har inte lyckats stänga Guantanamo, och det är illa.

Jag skulle verkligen inte vilja byta med honom. Ärligt talat, det finns inte en chans att Barack Obama ska kunna leva upp till de enorma förväntningar som världen ställer på honom. Det kan ingen som inte är gudomlig, och såvitt jag vet är han fortfarande alldeles mänsklig.

Det senaste året har miljoner spaltmil skrivits om honom, och varenda politisk kommentator härifrån till Andromedagalaxen har yttrat sig om de närmaste åren. De allra flesta av dem kommer förmodligen att ha fel. Den enkla sanningen är att ingen av oss vet någonting alls ännu. Det är alldeles för tidigt.

Obamamania är faktiskt inte så långt från Clintonmania - övertonerna var lite liknande när Clinton valdes, han var ung, snygg, charmig, leende, spelade saxofon, liknades vid JFK, och gav oss hopp om en ny tid. Nu var en frälsare oss född.

Sen var det visst något med en cigarr, och fläckar på en klänning - och så var den presidenten vingklippt för evigt.

George W Bush hade blivit en högst medelmåttig president, som inte lämnat några större avtryck i historien. En sorts Ronald Reagan, fast sämre, utan hollywoodsmajlet och framtidsoptimismen. W kläckte visserligen oneliners i mängder han också, men de var bara oavsiktligt roliga...

Sen var det visst någon som flög ett plan in i ett hus, och så förändrades vår värld för evigt.

Vi vet inte. Så enkelt är det - det är lönlöst att spekulera, allt kan förändras imorgon, på sätt vi inte kan föreställa oss idag.

**************************************************************

Men vad Barack Obama har gjort redan nu är stort nog bara det. Han har givit planeten det hopp den så väl behövde. Hopp om en bättre värld och om ett bättre USA, som talar med världen istället för att kommendera den. Han har givit miljoner människor en alldeles ny sorts hopp - en president med en kenyansk pappa, och som vuxit upp i Indonesien, kanske förstår något om livet och världen som andra presidenter aldrig gjorde. Bara det faktum att han ser ut som dem - miljoner, eller snarare miljarder människor som desperat saknat förebilder, kan nu för första gången spegla sig i USAs president!

Och där kommer vi till det kanske största av allt - han har flyttat på det möjligas gräns.

I alla år har vi vi vant oss vid hur en amerikansk president, "Den fria världens ledare", ser ut, låter och heter. En leende, lätt grånad, värdig men vänlig, maskulin, stilig (OK, bortsett från Nixon) - och vit. Oftast sprungen ur östkustetablissemanget, välbeställd, gått på de bästa skolorna, och tidigt groomats fram till att bli något stort här i världen, vare sig han faktiskt hade kapacitet för det eller ej. Han heter John, jimmy, Bill, George, Frank eller Harry. Starka, helylleamerikanska namn.

För 10 år sedan, för 5 år sedan, kanske för bara 2-3 år sedan, skulle vi aldrig kunnat tänka tanken på allvar att det skulle sitta en svart president i ovala rummet.

Men nu sitter han där. Och inte bara det - han heter Barack Hussein också!

Redan några veckor efter att han installerats, kändes det hur naturligt som helst. Det omöjliga hade plötsligt blivit möjligt.

På samma sätt hade vi heller aldrig kunnat på allvar tänka tanken på en kvinnlig president. Men det var bra nära nu, från bägge partierna. Nästa gång kan det mycket väl hända - och så var den omöjligheten också möjlig.

Och då inställer sig med en duns en fråga som vi är skyldiga oss själva och världen att tänka över... Nu när vi har sett att det som var omöjligt igår visade sig vara fullt möjligt idag bara man släpade ut trollen i ljuset.. Nu när vi har insett att begränsningen satt i våra egna huvuden.. Så måste vi fråga oss vad vi ser som fullständigt omöjligt idag, som kanske inte alls är det?

Vad är nästa steg, och vem tar det? Ett stalltips från mig till dig - åtminstone vad gäller amerikansk politik - är att titta väldigt noga på stora amerikanska TVserier de närmaste åren. Jag tror stenhårt på att de har berett mark för den förändring vi ser nu. Utan Dennis Haysbert i "24" och Jimmy Smits i "Vita Huset" hade vi kanske inte haft Obama idag. De hjälpte till att vänja det amerikanska folket vid tanken, genom att vara icke-vita och "presidential". T o m Morgan Freeman har ju spelat Gud Fader själv, och han gjorde det så bra! Och jag är övertygad om att t ex Geena Davis i "Commander in Chief" hjälpt till att bana väg för att nästa president mycket väl kan bli en kvinna.

Men vi då, lilla Sverige? Med vår självbild av världens modernaste och mest progressiva och fördomsfria land?

Tja, vi har några kvinnliga partiledare som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli statsminister. Och det skulle nog inte folket ha några större problem med.

Men handen på hjärnan - kan vi tänka oss en statsminister, oavsett kön, som är kurd? Eller turk? Eller syrian?

Kan vi tänka oss en statsminister som sitter i rullstol, som Franklin D Roosevelt, David Lega och Stephen Hawking?

Vi har en finansminister med en bohemisk hästsvans till den mörka kostymen, och en miljöminister som verkar leva mycket lycklig med sin käre man. Men kan vi tänka oss en statsminister som är bög, och tar med sin äkta man till Nobelfesten, och på statsbesök?

Det finns ett mycket vackert och kompetent nyhetsankare med afrikansk bakgrund, och lite mörkare hy. Men kan vi tänka oss ett nyhetsankare med transsexuell bakgrund, och lite mörkare röst?

Nej, vi kan nog inte det. Förrän vi står inför det. Sedan blir det plötsligt hur normalt som helst.

En svensk astronaut var otänkbart innan Christer Fuglesang. En svensk boxningsvärldsmästare var otänkbart innan Ingemar Johansson.

Det handlar om personer som flyttar på det möjligas gräns. Som visar att det vi trodde var löjligt och omöjligt faktiskt inte var det, det satt mest i våra huvuden.
Så...

*Vad är det som var omöjligt nyss? Och inte är det längre?

*Vad är det som är omöjligt nu? Och kanske inte är det imorgon?

*Vad är det som är omöjligt nu? Och inte borde vara det?

*Och vad - om något - vill du göra för att det ska bli möjligt?