HBT-rörelsen har vuxit upp - åtminstone delvis...

Så var det då Sveriges nationaldag. Hurra - eller nåt.. Ärligt talat har jag liksom tydligen större delen av svenska folket svårt att ta till mig denna dag, som fortfarande mest känns som när några lätt dammiga hemvärnsmän och folkdanslag hämtade flaggor ur kungens hand. Oops, det gör de visst fortfarande..

Jag var för några veckor sedan med när Stockholms alla norrmän (och en hel drös hedersnorrmän) firade syttende mai. Det är iofs hemskt kul, men också en aning tragiskt att norrmännen lyckas få till en större fest på SIN nationaldag här i Stockholm, än vad stockholmarna själva lyckas åstadkomma på sin... Igår kväll åkte jag med en iransk taxichaufför, som snabbt hade förstått det vi alla egentligen insett, att ingen av oss vet vad vi egentligen firar. Hade vi varit i krig, hade vi levt under förtryck som min taxikompis Hassan, då hade vi minsann firat sade han. Och visst - norrmännen vet vad krig och ockupation vill säga. I Finland är kriget ett nationellt trauma. Där firar man verkligen sin frihet, som vunnits till priset av tusentals liter av folkets blod. Men vad firar vi - att knäckebrödshemulen Gustaf Vasa red in i Stockholm 1523? Jippii, way to go Gurra..

Men även om jag inte riktigt kan jobba upp en feststämning, så känner jag att om vi nu ska ha en nationaldag och när vi är så rädda för att den ska kapas av nationalister, så är den allra bästa medicinen att svenska folket hittar en anledning att själva fira dagen, att ta tillbaka den från diverse mörka krafter. Som det nu är finns det ett vakuum som nationalisterna själva hur lätt som helst kan invadera och muta in som sitt territorium.

Nationalism förresten.. De allra flesta länder är djupt nationalistiska på något vis, medan Sverige konstant dras med.. Ja, vad? Kroniskt dålig självkänsla? Jag menar, herregud, detta är det enda land jag vet där någon kan sitta och säga "Åh, så underbart osvenskt!". Kan ni tänka er en fransman kläcka ur sig "Så underbart ofranskt!"? Nä, just det.. Det är inget fel med att vara lite lagom nationalistiska ibland, bara man inte kränker andra på kuppen. Och nationalistiska ÄR vi - titta bara så fort det handlar om sport, melodifestivalen, Christer Fuglesang, whatever. DÅ är det OK att vifta med flaggan.

Och jag då, är jag svensk? Nja, vet inte det jag. Visst, mitt pass är svenskt, men jag har många identiteter som är mycket centralare, viktigare och säger mycket mer om mig än "svensk". "Svensk" hamnar kanske på åttonde plats, efter t ex "stockholmare" och "londoner".



I morse kl 8 skulle jag ha varit vid Sjöhistoriska Museet, jag blev inbjuden till en flagghissningsceremoni som tydligen är traditionell, men som jag inte hade en aning om existerade. Stockholm Pride's ordförande Pär Wiktorsson hissar fanor tillsammans med Riksdagens talman Per Westerberg. Inte party party kanske, men en viktigare symbolhandling än vad många inser. Och jag hade nog varit där, om jag inte varit allergisk mot klockslag typ 0800, efter en lördagkväll som slutade obetydligt tidigare..

Men så såg jag att det skapats en Facebookgrupp mot detta, i protest mot "Stockholm Prides nationalistiska utspel". Programförklaringen lyder såhär:

Ordföranden för Stockholm Pride ska hissa svenska flaggan på nationaldagen vid Sjöhistoriska muséet.
Hur firandet av nationalstaten Sverige kan kopplas till hbtq-rättigheter är för oss en gåta. Det är ett hån mot alla hbtq-personer som dött eller lever under förföljelse och förtryck till följd av utvisningar. Det är också ett hån mot alla de som lever utan papper och grundläggande mänskliga rättigheter i det här landet. Att Stockholm Prides förtroendevalda är med och stödjer en tillställning som hyllar nationalstaten och dess bloddränkta gränser är därför helt obegripligt. Vi skapade den här gruppen för att vi anser att hbtq-solidariteten måste sträcka sig längre än så.



"Nationalistiskt utspel"? Men kära nån... Pär förklarar själv sin inställning här, och det gör han bra. Han är kritisk mot mycket i sitt tal, och det är inte alls nån "blind hyllning av nationalstaten Sverige". Själv tänker jag ungefär såhär:


-Ja - ingen har påstått att Sverige är perfekt på det här området, inte alls. Vi har fortfarande massor av missförhållanden att kämpa med.

-Ja, vi utvisar HBT-flyktingar till diktaturer och teokratier, det är helt fruktansvärt, och vi är många som jobbar hårt för att Mir Abbas ska vara det sista offret för den politiken. Inte för att jag tror att han blir det, men...

-Ja, i Sverige lever fortfarande många papperslösa, som inte vågar ge sig tillkänna för myndigheterna, just av rädsla för avvisning.

-Ja, det finns fortfarande grupper i Sverige som saknar centrala mänskliga rättigheter - till exempel transpersoner, som i praktiken tvingas att avstå sin reproduktionsförmåga helt i onödan för att alls få livsuppehållande vård.

-Ja, vi har fortfarande mycket att jobba på, och det gör vi. Och det gör inte minst Stockholm Pride, genom att varje år belysa missförhållanden. När jag arbetade med Europride 2008 satte jag bl a en boll i rullning för att ge alla rätten att få ta de namn de vill, utan att drabbas av myndigheternas godtycke. En fråga som absolut inte handlar om liv och död, men är en viktig rättighetsfråga för de som berörs av den. Just nu arbetar jag och andra hårt för att lyfta frågor om tvångssteriliseringar och rätten att åtminstone ha chansen att få bli förälder.




Men tänk lite längre än näsan är lång, mina regnbågsvänner - flagghissningen idag handlar inte om en unken nationalistisk tillställning med tveksamma baktankar. Det här är istället ett tydligt bevis för hur långt HBT-rörelsen faktiskt har kommit i Sverige, vilka framsteg vi faktiskt gjort. För 10 år sedan hade det varit otänkbart att en av den svenska HBT-rörelsens tyngsta företrädare skulle bli påtänkt för detta. I en europeisk jämförelse är det fortfarande ganska otänkbart att en prideordförande skulle få stå med parlamentets talman och och hissa fanan - och med regnbågsflaggan överst också! Det finns bara inte på kartan. Utom just i Sverige.

Att just Stockholm Pride's ordförande står där och hissar flaggan är i sig ett sätt att ta tillbaka nationaldagen från nassarna. Att visa att här står vi, med svenska flaggan OCH regnbågsflaggan, och nationen står bakom detta. Sverige som nation gör en markering att man en sådan här dag visar solidaritet och står bakom mångfalden. Det är faktiskt ganska stort.

Sverige är idag ett av världens bästa länder för HBT-personer att leva i, så är det bara. Men inte för alla. Det finns fortfarande mycket kvar att jobba med, och det ska vi göra också. Och då underlättar det ändå lite att tänka sig Per och Pär med de bägge flaggorna. Sverige är ett land där det finns hopp. Hopp om förbättring, hopp om mångfalden, hopp om rättigheter för alla.






Var det här intressant?

Carl Bildt - You've Got Mail!

Herr Utrikesminister:

Detta brev skrivs med anledning av de senaste avrättningarna som har skett i Iran och som Utrikesministern säkerligen är bekant med. Tidigt på söndag morgon den 9:e maj avrättades fem människorättsaktivister, som grundlöst anklagats för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Med en rättegång som hölls bakom stängda dörrar och utan att ha fått en rättvis prövning enligt FN stadgarna och EU deklarationen, dömdes dessa fem personer till döden.

Fyra av de fem avrättade, var från den kurdiska provinsen i Iran.

Farzad Kamangar, 35 år (man)
Ali Heidarian, 31 år (man)
Farhad Vakili, (man)
Shirin Alam Holi, 29 år (kvinna)
Mehdi Eslamian, 30 år (man)

Vi och våra svensk-iranska vänner, är djupt bekymrade över händelseutvecklingen i Iran. Vi befarar att många fler politiska fångar kommer att avrättas inom en snar framtid, som ett led i den Iranska regimens politiska terrorstrategi för att skrämma och kuva befolkningen samt eliminera all politisk opposition. Det är inte acceptabelt, att sitta tysta och inte göra något. Vi måste säga ifrån.

Vi begär därför att Utrikesdepartementet kallar in den iranska ambassadören och avkräver en förklaring till dessa summariska avrättningar, av den egna befolkningen och deras språkrör.

Vi begär att Utrikesministern förklarar för den iranska ambassadören att "Svensk utrikespolitik verkar för frihet, fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen".

Dessa värderingar kan enbart upprätthållas om vi tydligt tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Fri åsiktsbildning och yttrandefrihet.

Denna vädjan skrivs till dig av svenska medborgare och svensk-iranier som verkar för ett fritt Iran, undertecknat av:


Människorättsnätverket Föreningen Svart Måndag

Jens Odsvall Ordförande
Amanda Brihed Språkrör
Niklas Starow Aktivist
Michael Gajditza Ledamot
Christine Sahlström Ledamot

That was the week that was....

Oj, vilken vecka.. Har inte haft många lediga sekunder, så det här får bli en sammanfattning bara..

Måndagen var Pressfrihetens dag, med manifestationer runt om i landet för Dawit Isaak.. Den frågan gör mig alltid en aning upprörd, vilket gjorde att jag fräste till lite här på bloggen..


På tisdagen rullade Allianståget genom Sverige, packat med partiledare, ministrar, journalister och jag vet inte allt. Stämningen var hög ombord, och förmodligen inte bara på grund av Göran Hägglunds HV71tårtor. Anders Borg höll ett ekonomiseminarium, och bevisade att han är en av regeringens allra kompetentaste ministrar, och en av de säkraste finansministrar vi haft på länge.

På tåget lanserade partiledarna dessutom sina 9 första vallöften, eller vad vissa genast kallade icke-löften. Jag fick genast höra invändningarna från oppositionen på Twitter, om "jäkla neggolöften", "de kan ju inte säga vad de vill göra, bara vad de inte ska göra".. och en del var så urbota dumt att jag känner att det kommer att kräva en separat post..


Onsdagen.. Låt oss säga att jag spenderade den på en liten exklusiv klinik. Går allt väl kan vi avslöja resultatet om några månader, lagom till valspurten. Rom byggdes inte på en dag, och inte jag heller.







Torsdagen var en enda stressröra. Vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att vara med på bloggträffen med Anders Jallai, författare till "Spionen på FRA". För det kommer jag att sparka mig blågrön ett tag, när jag fick höra rapporterna efteråt insåg jag att jag hade missat ett av årets kanske intressantaste möten. Bara att gratulera de som var där, Amy, Micke, Gun, Johnny, Rick, Anna och Rosemari. Men Anders skrev till mig i morse att det lär gå fler tåg, och det hoppas jag verkligen.











Jag hann också med en hel kvart inne på releasefesten för Politik 2.0 - Brit Stakstons bok om hur man gör politik på nätet. Det var fullkomligt fullpackat i lokalen på Österlånggatan, men motsatsen hade förstås varit mycket värre. Det blev inte så jättemycket mingel därinne - sist jag kollade är jag faktiskt mänsklig och behöver syre ibland, och det fanns det mycket mer av på gatan utanför. Eller möjligen koldioxid, jag är asfaltblomma och vi är trots allt i Stockholm. Jag hann iaf få en skymt av Gun, Maria Ferm, Seved, Laakso, Peter A, Emma, Jardenberg, Niklas Dahlkvist, Annika, PP-Jonatan.. Och så Amy och Jens givetvis.

Nu har jag åtminstone hunnit skumma igenom boken, och kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur man kan, och faktiskt måste börja bedriva politik. Tiden rinner snabbt ut för framför allt valstugorna, som mest besöks av ungdomar på jakt efter material till skolarbeten, och pensionärer på jakt efter en vänlig själ att prata med. Det finns ett nytt sätt att bedriva politik på, och det är dags för alla som tänkt sig en framtida politisk karriär att vakna.

Vi kan jämföra med Internet 1.0.. eller kanske 2.0, beroende på hur man ser på saken. När jag började på nätet i mitten av 90-talet handlade allt mest om att surfa, det var den stora grejen. Det, och att göra websidor med animerade facklor på! Vilket är den digitala motsvarigheten till valstugor på nätet - att shoppa runt bland de olika partierna, plocka broschyrer och läsa partiprogram. Vissa av oss andra konstiga typer tillbringade andra halvan av 90-talet på IRC istället, och sedan kom ju ICQ. (Finns det någon som ens använder ICQ idag?) IRC var ju inte för alla, men det var länge det enda sättet att kommunicera i realtid med andra människor. Och just den delen har exploderat - nätet är nu mer än någonsin ett kontaktmedium, och väljarna nöjer sig inte med broschyrer längre, som på 90-talet. Den politiskt intresserade har idag en reell möjlighet att påverka saker, att ta direktkontakt med politiker och diskutera. Ta Göran Hägglund som ett lysande exempel - han har en löpande diskussion igång på Twitter, och jag är övertygad om att han tjänar oerhört mycket på det. Ändå kommer vi inte att se det fulla genomslaget i det kommande valet - men 2014 kommer den politiker som inte snappat vikten av sociala medier att finna sig totalt frånåkt.





Torsdagen innebar ju också det brittiska valet - jag hade hoppats kunna ägna mycket tid åt att hänga med där, det är trots allt mitt andra hemland. Min gamla valkrets Westminster North föll tyvärr till Labour, men min stora förhoppning nu är att Liberaldemokraterna ska kunna tvinga fram en reform av valsystemet, så att fler alternativ får en chans att liva upp den brittiska politiska ankdammen. Den har hittills varit en låst kartell mellan de 2 partier som har mest att tjäna på saken. Nu lyckades de grönas ledare Caroline Lucas ta sig in för egen maskin, och det är jag väldigt glad för. Jag är minst lika glad för att Nick Griffin och BNP fick storstryk, brittisk politik kommer att vara rörig nog de närmaste åren utan att man tar in populister och rasister i Westminster!

Och så var det Vänsterpartiets kongress, och Baltic Pride, och.... Och helgen skulle jag egentligen ha tillbringat på RFSLs kongress i Skellefteå, jag var nominerad till förbundsstyrelsen. Men det har varit lite väl mycket på sista tiden, och stress och krassligheter fick mig istället att ta en långhelg offline. Det kan ha hjälpt, det får vi se under nästa vecka.. Vilket är om några timmar - ses då!



intressant!

Fallet Dawit Isaak - en skam för Sverige!

Idag firas Pressfrihetens Dag runt om i världen - åtminstone i de länder som har tillräckligt mycket frihet för att man ska kunna göra det. Vi behöver inte åka särskilt långt bort för att hitta ett land där den inte finns alls. Ett av våra grannländer, Vitryssland. Man behöver inte åka mer än en kort båtresa från Öland eller Blekinge för att komma till Europas sista diktatur, och världens sista stalinistiska stat.

Och den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea i NIO ÅR, sedan 2001. 3144 dagar idag. I den här artikeln i Expressen berättar hans f d fångvaktare om hur han har det just nu.

Han har suttit där i nästan ett decennium, avskuren från resten av världen. Det är svårt att föreställa sig hur det känns, och vad något sådant gör med en människa. Jag kanske kan förstå hans situation lite bättre än de flesta, men det kan bero på att mitt liv inte riktigt varit som andras..

Och jag vill också påstå att det är en form av rasism vi ser - hade han varit blond, blåögd och hetat David Isaksson, och kanske jobbat på t ex Expressen eller GP hade svenska myndigheter lagt in helt andra växlar för att få honom fri.

Nu har det pratats det en väldig massa om den där tysta diplomatin. Den som är totalt hemligstämplad, eftersom läckor skulle kunna förstöra "det känsliga förhandlingsläget", och "våra relationer till främmande makt". Det är ju en möjlighet. Eller så skulle läckor kunna visa att ansträngningarna inte varit så himla stora trots allt. Och relationerna till Eritrea kan väl inte bli så mycket sämre - de håller ju för jösse namn en svensk fången i strid mot alla rättsprinciper, den relationen kan väl inte vara så mycket att vårda längre?

Vi vill veta nu! Det är dags att bryta UD-sekretessen. Ansträngningarna har ju tydligen inte fungerat på 9 år, så ge upp nu, det kan väl inte göra något att vi får veta vad som faktiskt sagts? Det kan inte förstöra något längre, det här kommer inte att ge något. Nu vill vi veta vad ni faktiskt gjort, och det börjar bli dags att byta taktik.

Det var väl herr A Einstein som sade något i stil med att "definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig annorlunda resultat". I så fall börjar det kanske bli dags att skriva in Carl Bildt på vårdintyg snart? Efter nästan 10 år av fruktlös tyst diplomati, kanske det kan vara dags för en något mindre tyst?

Det tar emot, eftersom det kommer att drabba en oskyldig civilbefolkning, men det kan inte hjälpas. Sverige bör gå samman med andra EU-länder, och begära gemensamma ekonomiska sanktioner mot Eritrea. Så länge ni håller våra medborgare fångna, och inte ens försöker respektera grundläggande mänskliga rättigheter - då ska ni heller inte ha våra pengar. Vilket är precis vad en grupp svenska publicister och människorättsaktivister kräver på DN Debatt idag.

Så enkelt kan det vara - det känsligaste organet, näst genitalierna, är plånboksnerven. Kläm åt den ordentligt, så undrar jag om det inte händer något. Annars skickar vi bara ut budskapet att det är fritt fram för totalitära regimer att bete sig såhär om och om igen. Utan att vi gör ett enda dugg åt saken.

Och det.. Är en skam för Sverige.

Och hemskt intressant.

Andra med åsikter:
Emma, Annika Beijbom, Gulan Avci, Dick Erixon, Tjockendroppe, Hobbyfilosofen, Raymond Svensson, Farmor Gun, Pär Gustafsson, Liberati, Olle Schmidt, Adam Cwejman,

Recept på kryddig rrrödgrrrön rrrörrra!

Idag vore det väĺ tjänstefel att inte kommentera gårdagen, att skriva lite om det röda laget på deras stora dag. Jag behöver inte orda så mycket om de olika talen och vad som sades - det är valår, och då blir det ändå mest slogans och stora ord. Mer pengar till alla, nya bostäder osv. Ett valår är det auktion helt enkelt - väljarna går (hoppas man) till högstbjudande. Och det gäller samtliga partier, sådana är spelets regler.

Jag tänkte istället stanna vid ett av socialdemokraternas främsta problem i valet. OK, de har några stycken, bland annat att man fortfarande känns ganska vilsna i tillvaron, och ännu inte tycks ha hittat sin själ, som försvann nån gång på 90talet.

Men ett av de mest centrala problemen gäller ledarskapet. Och heter Mona.

Det är nämligen så att en socialdemokratisk partiledare är långt ifrån bara partiledare. Eftersom man är det största partiet i det röda laget, måste han eller hon också vara en trovärdig statsministerkandidat. Alla som kan tänka sig att rösta på det röda laget, oavsett parti, måste på något sätt också förhålla sig till Mona. En röst på ett av det tre rödgröna partierna betyder en röst på Mona som landets ledare. Vi måste kunna se på Mona, tro på Mona som en ledare, som någon vi lugnt kan överlämna landets skötsel till medan vi sover, någon vi tryggt kan luta oss mot om det skulle gå åt skogen på något vis.

Och det.. tyvärr.. känns det inte som om jag skulle kunna göra.

Det finns uttyck jag kan bli allergisk mot, men ändå se poängen med - i USA måste man "Look Presidential". Med ett svenskt uttryck kan vi kalla det för att kännas statsmannamässig. Att kännas som, och se ut som, en ledare. Att kännas säker, stabil, trovärdig - regeringsduglig. Som en Angela Merkel, en Vigdis Finnbogadottir, en Tarja Halonen. En Margaret Thatcher på sin tid, vad man nu än tyckte om henne. Det är en stark känslomässig faktor i ifall någon kan bli vald eller inte.

Jag kan se att Mona var svaret på allas böner efter Göran Persson. Precis som många i det senaste USA-valet var redo att rösta för en förändring - på "Inte Bush"- så ville man efter alla år med Görans buffelfasoner ha hans direkta motsats - en "Inte Persson"- någon som lyssnade på rörelsen, mäklade fred mellan olika grupperingar, var mjuk, lyhörd och bekräftande. Och då var Mona perfekt. Jag har fått intrycket att hon klarade den delen av uppdraget fint.

Problemet är att nu handlar det om ett helt annat spel - nu handlar det om att vinna val, om att se ut som en potentiell statsminister. Och då är vi faktiskt tillbaka på Göran igen, så maktmänniska han var. För att vinna ett val måste man visa det starka (men inte brutala) ledarskapet, vara trovärdig och landsfaderlig. Eller moderlig, för den delen. Jag är ingen enorm fan av Fredrik heller, det vet vissa av er, men på just den här punkten har han vunnit. Nästan på walkover.

Men.. det finns en person i det rödgröna laget som har detta - Maria Wetterstrand. Hon är universellt respekterad oavsett vilket parti man råkar hålla på, och visar starkt, klart och tydligt ledarskap. Hon är lite för ung ännu, men annars är hon stjärnan i den konstellationen. Hon kommer att bli det stora vallokomotivet, alla vet det men ingen vågar riktigt säga det. MP går som tåget, och Maria W är tufftuff nog att dra det.

När Mona talade i Sundbyberg igår muttrades det lite i leden att det var för lite rött och alldeles för mycket grönt i politiken. Tja, det är väl inte så konstigt, man är varken blinda eller döva på partikansliet. Det gröna går fantastiskt, och det röda går just nu sisådär. Så vad gör man - antingen kör man vidare på gamla och aningen trötta paroller, eller så lånar man in sådant som bevisligen fungerar här och nu.

Hade Mona varit ledare för ett halvstort parti, låt oss säga Miljöpartiet, hade det kunnat fungera jättebra. Men statsminister? Nej.Absolut inte. Och vad värre är, jag ser inte att det finns en bra naturlig efterträdare till Mona i kulisserna heller. Tomas Östros? Sällan hostar hackspetten...

Men som tur är har jag en dödsenkel lösning på de rödgrönas problem. Egentligen är det ju inte min sak att lösa dem - men vad kan jag säga, jag är generös av naturen! Låt helt enkelt Mona och Maria byta parti - med varandra. Kirrat! Mona har fått ett parti hon faktiskt är vuxen, och de rödgröna har fått ledarskap och en statsministerkandidat som kan ge Fredrik en ärlig match.

Lyssnar ni nu därinne på 68an? Förstår ni hur mycket pengar ni hade kunna spara om ni bara hade frågat mig först, istället för att importera Obamas svindyra spinndoktorer? Man ska välja närproducerat, vet ni inte det? Men.. alla har vi vårt pris, och jag är öppen för förslag. Vi kan diskutera arvodet senare...

Ska vi byta grejor..

Några andra som tycker om gårdagen:
Mikael Wendt, Mary XJ, Per Ankersjö, Per Altenberg, Kent Persson, Tokmoderaten, Seved Monke, P2, Raymond Svensson,

Ett folkmord, eller inte ett folkmord.. det är frågan

Hittills har det varit lite osäkert om det som hände i Turkiet 1915 verkligen hände eller inte. Om detta tvista de lärde. Med Turkiet. Men om Sveriges Riksdag idag skulle erkänna att det som hände 1915 verkligen har hänt, så rakar ju sannolikheten för att det faktiskt skulle ha hänt upp till nästan 100%. Och då blir det nästan sant att det har hänt. Men om Turkiet till slut också skulle erkänna att det som hände 1915 - mot förmodan - faktiskt har hänt.. Så är det väldigt hoppingivande, och då känns det ju plötsligt ganska otroligt att det skulle komma att hända igen. I alla fall inte i Turkiet. Och i alla fall inte samtidigt som förra gången...


Förlåt, Tage, men jag tror att du ursäktar att jag misshandlar din fantastiska monolog lite. Jag tillåter mig fräckt att ställa mig i dina skor en stund, och ana att du med ditt engagemang för människor faktiskt skulle ha känt som jag i den här frågan.

Idag har Sveriges Riksdag en möjlighet att ta ställning i en viktig folkr ättslig och människorättslig fråga. Att erkänna det folkmord på armenier, assyrier/syrianer och andra kristna som skedde i östra Turkiet 1915.



Att detta folkmord faktiskt har skett får anses bevisat bortom alla tvivel. Åtminstone utanför Turkiet. Huruvida det ska erkännas av Riksdagen eller inte har däremot vållat kraftig debatt. det rödgröna blocket kommer att rösta för ett erkännande, medan alliansen röstar mot. Med undantag av ett par modiga liberala kvinnor som följer sitt hjärta och vägrar bli röstboskap. Agneta Berliner och Gulan Avci. Idag har de all min respekt. Det är precis så jag vill se en riksdagsledamot - en människa som tänker och känner, och som följer sitt samvete istället för att bli en voteringsmaskin.

Mark Klamberg tycker att ett parlament i första hand ska stifta lagar och styra ett land, och inte ska syssla med detta. Min Svart Måndagkollega Andreas Froby håller med, liksom Expressens ledarredaktion.

Jag kan förstå den synpunkten, men.. nej! Precis som en domstols roll ibland måste vara att skapa rättvisa genom att se till lagens mening och inte bara dess bokstav, måste en nation ibland bortse från protokollet och stå för vissa okränkbara värden. Och den instans som ska göra detta, måste väl vara dess parlament.

Det här handlar inte om att den svenska staten ska agera historisk domare, och bestämma ifall något som hänt faktiskt har gjort det eller inte. För det har det.

Det den svenska staten bör göra idag är att förhålla sig till detta faktum. Att göra ett politiskt ställningstagande. Att säga (tilll, i praktiken, Turkiet):
-Vi erkänner bevisen för att ett folkmord har skett.
-Vi fördömer detta folkmord.
-Vi kräver av er att ni tar ett visst ansvar för er historia och era värderingar. Att ni först och främst slutar förneka historien, ger de grupper som har rätt till det upprättelse, och tillåter en fri, öppen, demokratisk debatt inom landet.

Självklart är detta en politisk fråga. Sveriges parlament deklarerar klart och tydligt att vi står upp för vissa värden, som vi vill försvara oavsett var i världen de hotas. Budskapet är: "Vi har sett och förstått. Vi fördömer. Och vi kräver att ni åtminstone uppför er som en normal demokratisk stat, som respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som t ex rätten till liv, till rättssäkerhet, till sitt språk och sin kultur. Rättigheter som resten av EU sätter högt. Om ni hade tänkt att hänga med oss i framtiden är det dags att skärpa upp sig, det här fungerar inte. Ni kan börja med att sluta förneka detta övergrepp som skett inom era gränser."

Mycket svårare än så är det inte.

Det finns andra länder med ett jobbigt förflutet. Tyskland och Sydafrika för att ta ett par exempel. Men de har verkligen bjudit till, inrättat sanningskommissioner och gjort allt de bara kunnat för att reda upp det som hänt, även om det legat många decennier bakåt i tiden. Och det har fungerat. I Sydafrika pratade man redan från början om en försoning. Och idag har man till stor del uppnått den tror jag. Sydafrika är ett bättre, starkare och friskare land för att man tvingats gå igenom den här processen, och jag tror att Tyskland också är det.

Det är en av de mest försvårande omständigheterna här.. Att Turkiet leker struts, och konsekvent vägrar underkasta sig denna process som visserligen är jobbig, men skulle kunna medföra så mycket gott för det. Att Turkiet förbjuder all diskussion om folkmorden, förbjuder forskning kring dem, hotar med repressalier om det ens nämns. Att Turkiet uppför sig precis som en klassisk diktaturstat, på ett sätt som inte fungerar för ett land som tänkt sig en framtid i EU. Som trampar på värden som hyllas och respekteras av alla EU-stater.

Ett land som fängslar sina medborgare om de talar sitt eget språk, medan vi i lag skyddar våra minoritetsspråk. Ett land där det är förbjudet att påstå att historiska händelser faktiskt har hänt, (vad hände med.. yttrandefriheten.. och såna småsaker.. ?) Ett land med en nationalistisk ide om "turkiskhet", och som slår ner stenhårt på alla uttryck för andra kulturer inom sina gränser. Turkiet har ett tungt bagage i MR-frågorna, och måste åtminstone börja göra sig av med en del av det innan ett EU-medlemskap kan komma på tal.

Det allra bästa vore om Turkiet inte kände sig så himla hotat av dagens fråga, och istället kunde se det som en "hjälp till självhjälp". Turkiet har många gånger understrukit sina strävanden att ta stora kliv in i den moderna, västliga världen, det var till stora delar vad Kemal Ataturks politiska projekt gick ut på. Strutsmentaliteten och snarstuckenheten är ett gigantiskt hinder för att Turkiet ska komma vidare i sin moderniseringsprocess. Ett fördömande i Riksdagen idag skulle inte bara vara ett fördömande. Om man tar det på rätt sätt - utan att gå i baklås - kan det också ses som en utsträckt hand och en hjälp på vägen.

Ja, Turkiet... Vi förstår att det här är känsligt och jobbigt för er. Ni - eller snarare era förfäder - gjorde något fruktansvärt för 95 år sedan. Vi vet det, ni vet det. Men ni måste ta i detta förr eller senare. Första steget mot förlåtelse och försoning är att man erkänner vad som hänt. Då först kan vi gå vidare. Vi vill hjälpa er. Kom nu - erkänn, och ta sedan vår hand..
Mycket bloggat är det..
Sakine, Mathias Sundin, Alice Åström, Annika Beijbom, Alexander Bard på Liberati, Per Pettersson, Bawar Ismail, Annelie Enochson, Mikael Wendt, Dilsa i Expressen, och många fler länkar hittar ni hos dem...

Dagen som Gud och alla vi andra integritetsförkämpar glömde....

Vet du vad det var för dag för en månad sedan?


Ja, det var den 28e januari, alldeles riktigt.

Ja, det var en torsdag, men det var inte det jag tänkte på heller.

Och säg nu för söte *** inte pannkaka, det här är inget matlagningsprogram!


Jag ska inte vara elak, sannolikheten är valdigt stor att du faktiskt inte vet vad det var för en dag, att du faktiskt aldrig ens hört talas om den. Vilket är synd och skam...

Det var nämligen.. trumvirvel, tack.. den Europeiska Dataskyddsdagen!
Hand upp, alla som visste det? Nej, tänkte väl det...

Vad är nu detta? Jo, det är en alleuropeisk, av Europarådet inrättad dag, som infaller den 28 januari varje år. "Tanken är att uppmärksamma allmänheten på vilka uppgifter som samlas in om dem, hur denna information används, och vilka rättigheter EU-medborgarna har när det gäller denna informationsinsamling."


Jamen Sjung Halleluja! Glöm Kanelbullens Dag och sånt trams, det här är ju en alldeles lysande ide för en märkesdag. En dag som.. som.. som nu inte en enda av oss som fortfarande bryr oss om integritetsfrågorna tycks ha uppmärksammat. Jag erkänner, jag visste faktiskt om den, men jag var för insnöad av en massa annat arbete just då för att kunna ge dagen den uppmärksamhet den förtjänade.

Så här skriver Europarådet själva:

4rd DATA PROTECTION DAY 28 JANUARY 2010 An initiative of the Council of Europe with the support of the European Commission It is a well-known fact that European citizens are generally unfamiliar with data protection issues and unaware of their rights in this respect. Moreover, data protection does not usually feature in the curricula of schools and universities. On the Data Protection Day, events should be organised all over Europe to raise awareness on data protection and inform citizens of their rights and of good practices, thereby enabling them to exercise these rights more effectively. The Data Protection Day should be a special occasion, a time set aside by each and every one of us to familiarise ourselves with a largely unknown, yet major, facet of our everyday lives. The aim of the Data Protection Day is to give European citizens the chance to understand what personal data is collected and processed about them and why, and what their rights are with respect to this processing. They should also be made aware of the risks inherent and associated with the illegal mishandling and unfair processing of their personal data. The objective of the Data Protection Day is therefore to inform and educate the public at large as to their day-to-day rights, but it may also provide data protection professionals with the opportunity of meeting data subjects.

Så OK, vi missade den i år. Sånt händer. Men det är aldrig försent att bättra sig. Jag föreslår att alla vi som faktiskt fortfarande är intresserade av att den enskilde medborgaren ska ha någon form av privatliv kvar, och att utbilda honom i vilka möjligheter han har att få rätt om det privatlivet kränks.. Att alla vi skriver in denna dag i 2011 års kalender redan nu, och i god tid funderar på vad vi kan göra för att ge den här stackars bortglömda dagen den mediala knuff den behöver, och göra den riktigt intressant.

När nu Europarådet av alla instanser inrättar en dag som denna är det minsta vi kan göra att hjälpa den på traven. De säger ju själva att tanken är att det ska ordnas lokala aktioner i varje land. Och det är faktiskt vårt jobb - vet ni några andra som kommer att göra det åt oss?

Vad säger ni - hänger ni med den 28 januari 2011? Vad vill ni göra? Bara 11 månader dit..